Uppdateringar
Today, September 9th, 2019 is my Mother’s birthday.
My Mother lost her life two years ago due to the abuse she was facing. But I want you all to know how grateful I am to all friends around the world who have shown love, compassion and humanity during the years when she was still alive. I am very grateful to all of you who were part of the Mission to help my Mother and to all of you who had integrity enough to not change your standpoint when some people tried to put doubt in your mind and making it uncomfortable for you to stand up against elder abuse. I am also very grateful to all of you who had civil courage enough to report the abuse, speak up about it and help creating a world where abuse is not accepted. Nothing can be more honorable and there is nothing that is more valuable for the world today. I am proud of having friends like you.
I know that it was uncomfortable for many of you to stand up against the abusers. It has been uncomfortable for me too. But it is not hard for anyone with an honest heart to see who they are. Those who in some way are involved in the abuse will of course deny that abuse occur instead of reporting it. They will discredit people reporting abuse to save themselves. And they will try to discredit posts like this one. As in this case at Levinsgården in Gäddede they proved all this by discrediting people who stood up against elder abuse instead of honoring them, by setting up visiting restrictions to prohibit insight instead of inviting people, by diminishing all the work that was being done instead of being involved against abuse themselves. However, to deny that the abuse of my Mother didn’t happen is nothing to be proud of. And to discredit any part of this Mission says a lot about those people.
When me and my Mother were being discredited and facing made-up accusations spread out in the village (a method often used in order to redirect attention and make someone look untrustworthy as part of denying abuse) a friend who visited my Mother brought it back to the facts with five simple words: “I have seen this too”. These five words made a huge difference for me and my Mother. Instead of looking the other way and by that supporting abuse you can also make a huge difference for someone with these very powerful five words: “I have seen this too”.
I am thankful to everyone who visited my Mother and who treated her like a human. I am thankful to everyone who had a heart big enough to care for her, show her love and defend her when she couldn’t defend herself. And I am thankful to everyone around the world who supported this Mission in words and in actions. You did more than I can mention here. You have all made a huge difference.
Today is my Mother’s birthday. My Mother was a person who was always there for others in need. But when she was in need herself, then no one that she had helped was there for her. Instead many of you were there for her. Friends like you make a difference in the world, just like my Mother did. I would like to ask you to make this day a special day. A day of love, compassion, integrity and civil courage, which summarizes this whole Mission. A day where we stand up against abuse and where we defend those who can’t defend themselves and let them feel that they are human. And if it feels difficult, just remember that the discomfort that you may feel standing up for someone is nothing compared to the suffering of that person being abused, not being able to escape her abusers. Sometimes just five simple and powerful words can make a huge difference, “I have seen this too”.
So, let’s make this a day when we celebrate my Mother and what she stood for. She was a person who found a reason to help others in need instead of putting herself first. If we want to make a difference in the world, then we can all learn from my Mother, because there is a big difference between those who find reasons to help others and those who search for reasons not to help.
Happy Birthday Mom!!!!
You are the best!
******************************
12 oktober 2017
Kära vänner,
Vi har den tråkiga nyheten att berätta att Ida Johansson gick bort idag.
Tyvärr dog hon innan hennes son, Calle Johansson, lyckades med sitt uppdrag.
R.I.P kära Ida
Utredningen av Överförmyndare Angelica Texmo i fallet Ida Johansson (220909-8744) – II
January 25, 2017
Hej Gusten,
Hur går utredningen av Överförmyndaren Angelica Texmo? Hon har som du vet inte ägnat en sekund åt att själv kontrollera hur hennes huvudman behandlas och hon har trots en stor mängd rapporter och bevis fortfarande inte anmält övergreppen mot hennes huvudman varken till IVO eller till polisen. Hon har heller inte kontaktat den advokat, Anderas Viktor, som sedan fyra år (2013) har erbjudit sig att vara god man för Ida.
Hon fortsätter att missbruka sin position grovt, vilket drabbar de som inte kan försvara sig själva – däribland Ida Johansson.
Varje dag hon tillåts fortsätta på det sättet kostar det personer i störst behov av hennes hjälp både enormt lidande och även liv.
Jag bifogar återigen en översikt av materialet och ber att du agerar skyndsamt. Jag är tacksam ifall du kan lämna mig en uppdatering om hur utredningen går.
Vänliga hälsningar,
Calle
From: Calle Johansson
Sent: Thursday, December 15, 2016 6:00 PM
To: Gusten Windelhed
Cc: An Wennberg
Subject: Utredningen av Överförmyndare Angelica Texmo i fallet Ida Johansson (220909-8744)
Östersunds Rehabcentrum Remonthagen har accepterat Ida för inneliggande rehab och väntar nu enbart remiss.
Ida har tidigare blivit remitterad för rehabilitering, och således bedömts som rehabiliteringsbar. Vad jag förstår, och som även observerats av andra i Idas närhet, är hon motiverad till rehab och har gjort framsteg under den tid som hon tagit del av sådan. (Utlåtanden kan inhämtas från journaluppgifter på sjukhuset och Remonthagen).
En patients rehabiliteringsbehov bedöms av professionen och inte av de anhöriga. Efter diskussion med sjukhusjurister samt Socialstyrelsen styrks att det inte heller finns någon rangordning för vem av en patients anhöriga skall få ”bestämma” över dennas vård om patienten själv ej kan förmedla sig.
Ett godmanskap bör inte heller användas för att överrösta behovet av rehabiliterig. Det anordnas visserligen ”om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person”. Det stämmer att Ida är i behov av en god man, men att frånhållas rehabilitering efter att, av professionen, bedömts som rehabiliteringsbar är inte liktydigt med ”att sörjas för”. Snarast tvärtom.
ATTACHMENTS:
Överförmyndare Angelica Texmo angående agerande mot hennes huvudman, Ida…
Rehabiliteringen stoppades av Margareta och Gösta trots Idas behov och e…
Utredningen av Överförmyndare Angelica Texmo i fallet Ida Johansson (220909-8744) – I
December 16, 2016
Hej Gusten!
Jag har hört av An Evander Wennberg att hon har varit i kontakt med dig och att utredningen mot Överförmyndaren Angelica Texmo snart är klar. Jag är mycket tacksam för Ans engagemang i att hjälpa Ida. Men det har tagit väldigt lång tid för en så allvarlig sak. Jag hoppas att du tar det här på största allvar. Angelica har sedan augusti 2012 varit medveten om de övergrepp Ida har blivit utsatt för. Linda Wierman kontaktade henne initialt vid det tillfället. Sedan dess har ett antal personer kontaktat Angelica angående de övergrepp som pågått kontinuerligt mot hennes huvudman, Ida. Angelica har trots bevis vägrat att anmäla dessa övergrepp till polis, IVO eller andra myndigheter. Hon har varit totalt likgiltig inför att hennes huvudman har plågats mycket svårt. Hennes likgiltighet har lett till mycket svåra konsekvenser för hennes huvudman. En person som drabbats av skada och befinner sig i en utsatt situation måste kunna lita på att Överförmyndaren sköter sitt jobb. I det här fallet har Angelica gjort tvärt om och avsiktligt, trots tydlig och fullständig information, begått allvarliga brott. Hennes medvetna handlingar har lett till fruktansvärda plågor och trauman som är långt värre än den initiala stroke Ida först drabbades av. Hennes handlingar har även lett till att Idas liv vid flera tillfällen varit i fara. Allt detta känner Angelica till, men hon har ändå varit likgiltig inför hur hennes huvudman har plågats och vägrats den vård hon behövt.
Det ska inte kunna vara möjligt att en Överförmyndare som vägrar att anmäla övergrepp och som avsiktligt tillsätter en god man mot huvudmannens vilja – en god man som hon dessutom vet har förgripit sig på huvudmannens rätt och som uppmuntrar till fortsatta övergrepp – får fortsätta på det sättet. Det är mycket allvarligt. Och i det här fallet är det dessutom förenat med omänskligt lidande och fara för livet. Det krävs akut agerande.
Angelica visste att Ida kunde kommunicera och uttrycka sin vilja. Angelica visste Idas vilja. Hon visste Idas vårdbehov. Hon visste att Margareta (Idas dotter) och Gösta (Idas man) hade sett till att Ida skulle vägras den rehabilitering som hon var inplanerad för. Hon visste dessutom att Ida inte ville ha Gösta som god man och hon kan inte ha haft några som helst problem med att räkna ut varför. Något grymmare än att vägra en person vård efter en stroke kan man inte utsätta en person för. Det säger en hel del om både Margareta och Gösta. Överförmyndaren, Angelica Texmo, var mycket väl medveten om denna fruktansvärda grymhet och vad det innebär att vägras vård efter en stroke. Hon var mycket väl medveten om Idas rättigheter till den vård hon behövde och att Gösta och Margareta hade förvägrat henne den rätten. Hon visste mycket väl att Gösta hade stoppat rehabiliteringen innan hon utsåg honom till god man. Angelica visste att han inte skyddade Idas rätt till vård. Hon var även väl medveten om de övergrepp som skedde påLevinsgården, vilket hade rapporterats till kommunen och till henne av ett antal personer både inom och utanför vården (varav de inom vården fick sparken och de utanför fick besöksförbud vid 8 september mötet 2012). Allt detta var Angelica mycket väl medveten om. Hon visste också att Gösta inte på något sätt skyddade Ida mot de övergrepp hon blev utsatt för. Hon visste att han inte hade anmält några av dessa övergrepp och hon visste att han till och med hade uppmuntrat till flera av dessa, samt försvarat Levinsgården. Hon utsåg avsiktligen en god man som hon redan hade bevis för skadade huvudmannen, Ida. Och hon tog kommunjuristen, Staffan Hillström, till hjälp.
Du har redan fått utförlig information om allt detta för över ett år sedan, bifogad. Nedan kan du se Idas vårdbehov, hur hon själv jobbade hårt för att bli bättre, hennes rätt till vård, att hon blev vägrad vård av dotter och man, samt hennes egen vilja och att övergreppen rapporterats tydligt till Angelica. Det säger en hel del…
Jag hoppas för Idas och andra svårt utsatta personers skulle att du agerar snabbt och kraftfullt mot Angelica. Ida är fortfarande i livet trots det hon pga av Angelica har blivit utsatt för. Det är mycket brådskande att en Överförmyndare, som är medveten om de övergrepp hennes huvudman utsätts för och som är likgiltig inför dessa och dessutom handlar mot huvudmannen, inte får fortsätta med det. Varje dag av dessa brutala övergrepp är en dag för mycket.
Vad kommer du att göra åt saken?
Hälsningar,
Calle
Calle Johansson
Email: callej@live.com
Mobil: +1 (415) 996-7934
From: Elisabeth Turesson
Sent: Wednesday, August 1, 2012 7:43 AM
To: Calle Johansson
Subject: SV: Tack för idag!
Hej!
Jag kan höra av mig till läkaren och sedan bistå med ett intyg bestående av en funktionsbedömning. Läkaren måste som sagt skriva remissen.
Jag tror att rehabilitering skulle hjälpa Ida mycket, i och med att hon visat sådana framsteg de första veckorna. Dessutom är hon beredd att jobba för det har jag märkt.
.
.
.
Med vänliga hälsningar
Elisabeth Turesson
Leg sjukgymnast
From: Peter Borenstein
Sent: Friday, July 15, 2016 6:34 AM
To: Calle Johansson
Subject: RE: Min Mor Ida Johansson behöver hjälp
Bäste Calle!
Ja, det verkar förfärligt! Enligt Socialstyrelsens Riktlinjer för Strokesjukvård, skall alla patienter ha rätt till
rehabilitering. Jag uppfattade inte riktigt varför den initiala rehabiliteringen uteblev. Var det Din far som inte ville??
Beträffande vanvården i hennes boende, tycker jag att Du skall anmäla situationen till Inspektionen för Vård och
Omsorg.
.
.
.
Hjärtliga hälsningar!
Peter Borenstein
________________________________________________________________________________
Rabbi Peter Borenstein, M.D.
Adjunct Professor of Neurology / Adjungerad professor i neurologi Ingatorpsgatan 2
S‐412 62 Göteborg, Sweden
+46‐708‐20 93 03
Bäste dr Mats Ullén,
Jag skriver till Dig i Din egenskap av husläkare till Ida Johansson (220909-8744). Själv är jag vikarierande underläkare i Stockholm och vän till en av Idas nära anhöriga, Calle Johansson, och det är på så vis som jag har kommit att ta del av Idas historia och hennes problematik kring att erhålla inneliggande rehabilitering efter sin tid på Östersunds sjukhus.
Kort bakgrund:
Ida drabbades av en vänstersidig mediainfarkt juni-12, med nuvarande sequele högersidig pares och expressiv afasi. Hon hade i efterförloppet blivit remitterad två gånger till Remonthagen för inneliggande rehabilitering efter akutvården, och två gånger har Idas andra anhöriga avbrutit denna rehabperiod. Orsaken till avbrytandet är mig obekant, men det som uppdagats för mig är att det ter sig inte ha varit baserat på patientens egna önskemål eller oförmåga att tillgodogöra sig rehabiliteringen.
Remissförslag:
Eftersom jag inte är behandlande läkare till Ida och har liksom Du, journalförningsplikt och uppföljningsskyldighet till de patienter för vilka jag skriver remiss, går det inte att jag själv skriver en sådan. Det jag å andra sidan kan göra är att skriva ett remissförslag till behandlande läkare för remittering till Remontahagen för en period av inneliggande rehab. Motiveringen behandlas i följande punkter:
Östersunds Rehabcentrum Remonthagen har accepterat Ida för inneliggande rehab och väntar nu enbart remiss.
Ida har tidigare blivit remitterad för rehabilitering, och således bedömts som rehabiliteringsbar. Vad jag förstår, och som även observerats av andra i Idas närhet, är hon motiverad till rehab och har gjort framsteg under den tid som hon tagit del av sådan. (Utlåtanden kan inhämtas från journaluppgifter på sjukhuset och Remonthagen).
En patients rehabiliteringsbehov bedöms av professionen och inte av de anhöriga. Efter diskussion med sjukhusjurister samt Socialstyrelsen styrks att det inte heller finns någon rangordning för vem av en patients anhöriga skall få ”bestämma” över dennas vård om patienten själv ej kan förmedla sig.
Ett godmanskap bör inte heller användas för att överrösta behovet av rehabiliterig. Det anordnas visserligen ”om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person”. Det stämmer att Ida är i behov av en god man, men att frånhållas rehabilitering efter att, av professionen, bedömts som rehabiliteringsbar är inte liktydigt med ”att sörjas för”. Snarast tvärtom.
Rehabilitering efter akut strokevård, om rehabpotential och träningsmotivation finns, brukar vara en självklarhet. Mycket tacksam ifall pat kan få chansen till rehabilitering enligt den initiala planen, trots att lång tid har förflutit sedan dess, innan ännu längre tid förflyter. Remonthagen väntar enbart remiss.
Bästa hälsningar,
Agnes Gorczyca, vik. ul., Stockholm
From: Carina Johansson
Sent: Friday, August 10, 2012 1:43 PM
To: Calle Johansson
Subject: Re: Hur mår Ida Johansson?
HEJ IGEN!!
Din mamma hade det vi kallar en mediainfarkt på vänster sida i hjärnan, d v s i det område med blodkärl
som försörjer det område som sitter ganska centralt i hjärnan och då på vänster hjärnhalva. Under
vårdtiden här hölls kontroll på blodtryck och puls mm regelbundet enligt det vi kallar strokerutiner, d v s
var sjätte timme dygn ett, och sedan två gånger/dygn. Blodtrycket har legat stabilt på 150-160/80, och pulsen runt 80, vilket är bra(väldigt bra för en gammal människa).
Det finns ju ingenting som hindrar din mamma från att aktivera sig fysiskt.
.
.
.
m v h
Cina Johansson
Koordinator/undersköterska strokeavdelningen
Medicinska specialiteter
Område Hjärta Neurologi Rehabilitering
Region Jämtland Härjedalen 2016-03-24
Vid granskning av journalanteckningar från den tiden då remiss skrevs för din mor
framgår det, precis som du angivit, att remiss skrevs 120731 och att den sen togs tillbaka
120806 i samråd med döttrar och make.
.
.
.
Med vänlig hälsning
Lena Olander Anna Frisk
Områdeschef Enhetschef
Idas egna önskan:
From: Eva Törnqvist
Sent: Tuesday, December 9, 2014 4:54 PM
To: Angelica Texmo
Cc: Calle Johansson
Subject: Ida Johansson
Hej!
Jag skriver angående Ida Johansson, 220909-xxxx.
Jag arbetar själv som överläkare i Stockholm och har tidigare även arbetat vid geriatriken i Stockholm. Jag har fått beskrivit för mig hur Ida har behandlats på boendet sedan drygt 2 år tillbaka och jag har konstaterat att stora delar av den vård och omsorg ej är förenligt med modern svensk vård och omsorg. Jag har därför skrivit anmälan till IVO angående detta.
Det har också varit klart att Idas närstående haft olika grader av kunskap kring vad god vård och omsorg kan vara och olika åsikter hur man bäst bevakar Idas rättigheter. Trots detta har man utsett Idas make till God man.
Det har tex framkommit att Ida vid flera tillfällen bryskt fått läggas och stängas in i mörkt rum. Förutom verbala protester har hon inte haft några fysiska möjligheter till något alternativ. Vidare har det även framkommit att man ibland pga krav från Idas make tillika god man med fysiskt våld och under protester lagt Ida för kvällen och släckt rummet. Det finns ett otal beskrivningar av bestraffningar och inlåsning på mörkt rum. Dessa händelser är att betrakta som en tvångsåtgärd inom vården vilket det ej finns lagrum för varken gentemot patienten eller Levinsgården, det är därtill högst oetiskt. Detta är således exempel på kraftigt övervåld/övergrepp mot patient i försvarslös ställning.
Jag skriver till dig då jag och Idas son Calle Johansson starkt ifrågasätter valet av god man då Idas make ej kan bedömas själv kunna stödja sin hustru Ida i att förvalta hennes intressen/rätt på bästa sätt.
.
.
.
Mvh/
Eva Törnqvist
Uppdatering den 12 september
12 september 2016
Klicka på följande dokument för att öppna det:
Person med tydliga stroke-symptom vägras vård av vårdgivare
April 28, 2016
Ida Johansson, 220909-8744, blev under måndagen den 25 april 2016 mycket dålig och fick primära stroke-symptom. Boenden på Levinsgården reagerade på att något inträffat med Ida. Trots det kallar inte personalen på Levinsgården på ambulans även fast de ser att hon blivit dålig och vet att sådana symptom kräver akut agerande och att det gäller liv och död. Det är oerhört viktigt att den drabbade får vård så fort som möjligt.
När jag anländer senare på kvällen ser jag också samma sak, hennes ansikte är helt förändrat. Höger kind hänger ner liksom höger mungipa. Tungan har dragit ihop sig som en boll och hon har svårt att kontrollera den. Ljuden som kommer ut ur hennes mun är bara sludder. Även vänster hand har påverkats vilket hon visar. Det är blod på ansikte, kudde och i näsan.
Att något allvarligt har hänt är utom alla tvivel. Personalen ringer trots det inte efter ambulans.
Jag ringer själv 112. Ambulans skickas till Ida. Symptomen är lika glasklara när ambulansen anländer. Ida är mycket illa däran. Trots det akuta läget och de tydliga symptomen vägrar ambulansen, efter att ha pratat med personalen på Levinsgården, att ta Ida till sjukhus. Ida tvingas tillbringa natten utan vård på Levinsgården.
På tisdag morgon är Ida i mycket dåligt skick. Distriktsläkare Håkan Jonsson och enhetschef Barbro Blom besöker Ida. De vägrar låta Ida få vård. Håkan Jonsson säger tydligt att han inte tänker låta Ida få åka till sjukhus.
Symptomen är tydliga. Jag har tagit bilder i ett email som jag visar för Håkan. Håkan fortsätter att vägra Ida vård och påstår att inga förändringar har skett trots att både boende på Levinsgården och jag har sett stora förändringar, samt att jag har visat bilder med tydliga bevis på förändring. Efter uppvisande av bildbevis kräver läkaren Håkan Jonsson att jag genast lämnar hans arbetsrum. Han påstår att mitt uppförande inte är acceptabelt och att han inte vill ha ytterligare kontakt med mig.
Material:
Videoklipp innan och efter det inträffade:
Innan: https://goo.gl/TzpjJ8
Efter: https://goo.gl/nhqWia
Bilder från tidpunkten när ambulanspersonalen vägrade ta Ida till sjukhus: https://goo.gl/m4Kg0w
Ida was refused stroke rehabilitation
December 8, 2015
Ida Johansson, 93, suffered a stroke in the summer of 2012. Since then, she lives in a retirement home called Levingsgården in Gäddede, in the municipality of Strömsund in northern Jämtland. Her son Calle Johansson fights to get the right care and rehabilitation for her..
Ida lost the ability to speak and was paralyzed on her right side at the stroke in June 2012. Her mental capacity, however, is intact and she can make herself well understood. In the acute stage, she received good care at the hospital in Östersund, with both physical therapy and occupational therapy once or twice a day, starting after one day as she lay on the stroke emergency room. She was very willing to training, says Calle.
Ida was supposed to receive care at Remonthagen rehabilitation center in Östersund. But her daughter and husband stopped the referral a local physician in Gäddede had written. He agreed to send Ida to Levinsgården , a place that she had expressly asked to never move to.
There are plenty of shortcomings in the care at Levinsgården. Calle has continually pointed out that Ida and other residents are abused both mentally and physically by the staff. Both staff and relatives call him “a work ambience problem”. He has been harassed and threatened on several occasions and received a restraining order. Levinsgården claims to have a stroke rehabilitation program, but what is in the document does not take place.
– My mother is struggling, but she feels terribly bad about the situation. The staff has possibly gotten better at hiding what is going on Levin farm. However, abuse and neglect continues as before, says Calle on the situation.
Many visitors can testify how bad the situation is at the retirement home. Here are some examples:
– Ida is forced to lie in bed most of the time, against her will. Other residents are frequently confined to their rooms, encouraged to rest all day
They do not have access to some activity or other stimulation. The rooms are soundproofed and occasionally locked. Excessive resting generally has adverse health effects and is adverse for the treatment of stroke patients. – Ida is frequently isolated in darkness, which can bring on depression.
– Ida may not go to the bathroom when she wants and often forced to make defecate in bed, and sometimes lies in her own excrement for hours.
– Ida gets large doses of the sleeping pill Imovane, often making her clumsy and confused.
– Ida’s health has deteriorated during her stay at Levinsgården; She has untreated lung-, skin- and toenail infections.
– Oral hygiene is poor. Ida has lost several teeth and has difficulty eating because she has so much pain in the mouth. This can cause infections that can be fatal for her age.
– A large part of the staff shows no respect toward Ida and the other residents. They talk over their heads, lifting and moving them without warning or explanation what they do.
– Ida is treated by the staff and some of her relatives as if she has no mental capacity at all, even though she can clearly demonstrate her approval and disapproval.
Calle has made a number of attempts to lift the problems with Strömsund municipality but they have been fruitless. Several complaints have also been made to the Inspectorate for Health Care, IVO, but apart from an injunction to fix Ida’s teeth there has been no results .
– Friends of mom and me who have visited Levin have begun to contact politicians, international media and international human rights organizations to try to improve the situation. The local media has sadly not wanted to cover this, says Calle.
Maria Holm
Freelance journalist
Miljömagasinet Article
2 december 2015
Här är en artikel som publicerades i veckan i Miljömagasinet, en oberoende nationell tidning som fokuserar på miljöfrågor och sätter människan och miljön i centrum, både i Sverige och internationellt. De har ett rykte om sig att vara orädda och inte backa för obekväma frågor. De skriver också om människor som vill förändra världen till det bättre när det gäller miljö, hälsa och mänskliga rättigheter.
Se också nedan:
http://blogg.mittmedia.se/paplats/min-mamma-har-konsekvent-blivit-vagrad-att-ga-pa-toaletten/
Audio:
och
Journaliststudenter grankar Frostviken
November 13, 2015
Skickar här en länk som kanske har ett visst intresse.
Vi har tidigare höjt Gäddede och det lokala engagemanget till skyarna. I dag fick vi se en annan sida. En mörk sida.
Marita Orrmalm Hansson är undersköterska. Hon har tidigare arbetat på Närvården i Gäddede, men allergiproblem tvingade henne att säga upp sig. När hon sedan ville tillbaka var hon inte välkommen. Trots att Närvården var i stora behov av undersköterskor – och Marita, med 17 års erfarenhet, var mer än kvalificerad för arbetet. Vi pratar om Maritas kamp efter svaret på varför hon inte blev anställd – som gjorde henne utfryst, mobbad och till slut tvingade henne att lämna bygden.
Här hittar ni hela artikeln, med tillhörande ljudinslag.
Med vänlig hälsning
Gustaf
Video: Mobbing, utfrysning och vanvård inom Närvård Frostviken
Anteckningar från söndagen den 21 juni
23 juni, 2015
SÖNDAG 21 JUNI 2015
...Jag sa till mamma att jag hade mycket jobb att göra så jag behövde åka hem. Jag har inte kunnat göra min dagbok lätt att söka i på ett tag och jag ligger långt efter de personer jag behöver skriva till. Jag berättade för mamma vad jag gjorde. Hon var glad över det. Men hon var fortfarande helt livrädd för vad jag skulle lämna. Så jag stannade lite längre. Jag hade planerat att åka vid 17-tiden. Men jag stannade till 19.20. Mamma var underbar. Vi åt tillsammans, diskade och pratade. Men när jag försökte gå var hon livrädd. Hon visste vad som väntade. Jag visste också vad som väntade henne. Jag visste också att jag inte kunde stoppa misshandeln även om jag var där, så jag hoppades att jag kunde hjälpa mamma bättre genom att åka hem och arbeta. När jag kom hem ångrade jag att jag åkte. Jag vet att jag har mycket arbete kvar att göra. Och jag vet att jag inte kan stoppa misshandeln genom att vara där med mamma. Men mamma skulle ha känt sig lite tryggare om jag hade varit där och om jag hade kommit in och kramat henne efter misshandeln. Om jag hade suttit vid hennes säng när hon höll på att somna. Jag hoppas att mamma lyckades få en god natt. Och jag hoppas att det arbete jag gjorde genom att åka hem kommer att göra skillnad. Här är några anteckningar från dagen:
* Det var en vacker dag. Efter en hemsk vår och början av sommaren var detta den första riktiga sommardagen. Det var soligt och ingen vind. Det var den första varma dagen. Lite kallt i luften, men solen höll det varmt och det var ingen vind.
* 2:40pm, jag anländer till Levinsgården.
* Mamma ligger i sängen i ett mörkt rum, trots att det är en underbar dag.
* Mamma är glad att se mig. Hon kramar om mig.
* Jag frågar mamma varför hon ligger i sängen i ett mörkt rum. Hon vet inte.
* Jag frågar mamma om hon vill gå upp. Svaret är ja! Det är ingen tvekan. Hon drar av sig filten och försöker ta sig upp ur sängen själv.
* Jag säger till mamma att det är vackert väder ute och frågar om hon vill ta en promenad. Hon är upphetsad över detta.
* Jag säger till personalen att mamma vill gå upp. De är inte särskilt entusiastiska över detta, men det finns andra människor i närheten så de lovar att komma och hjälpa mamma ur sängen.
* Det tar ett tag, men till slut dyker de upp.
* Mamma blir livrädd när hon ser Sven. Hon är verkligen rädd för honom. Jag måste dock gå, eftersom de inte tillåter mig att vara med mamma.
* Det som följer är fruktansvärt även från utsidan av rummet. Mamma skriker av skräck. När jag kan gå in till henne några minuter senare är hon i chock, sitter bara i sin stol och rör sig inte. Var detta verkligen nödvändigt?
* Mamma är glad att se mig, men det tar några minuter för henne att komma tillbaka. Hon är dock glad över att ta en promenad, så vi lämnar kämpade bort.
* 15.00, Vi lämnar Levinsgården. Mamma öppnar dörrarna. Hon är glad när hon kommer ut.
* Vi bestämmer oss för att köpa en glass, så vi går ner till Westbergs. Det visar sig att klockan är några minuter över 15.00, så han har redan stängt. Han är fortfarande inne. Han låser upp dörren och släpper in oss så att vi kan köpa en glass. Verkligen trevligt.
* Jag låter mamma välja sin egen glass. Hon väljer Daimstrut. Jag ber henne att köpa samma till mig, vilket hon gör. Arnold har redan stängt kassan så vi måste komma tillbaka och betala i morgon. Mamma tackar honom när vi går.
* Vi sitter på andra sidan gatan i solen och äter våra glassar. Mamma är väldigt glad. Jag äter upp min glass lite snabbare än hon, så då vill hon dela med sig av resten till mig. Hon är lika generös som hon alltid har varit.
* När vi ätit färdigt slänger mamma soporna i soptunnan.
* Vi tar en promenad till sjön vid hotellet. Sjön är vacker. Mamma njuter verkligen av detta. Hon har inte fått se solen eller vara ute på väldigt länge. Hon är tagen av sjöns och bergens skönhet.
* Vi fortsätter att gå genom campingen på vår väg tillbaka. Mamma är mycket glad över att se människor och djur. När de hälsar på oss hälsar mamma tillbaka.
* När vi går tillbaka träffar vi Margoth Swanström utanför Bilisten. Mamma var inte särskilt entusiastisk över att se henne. Jag vet inte varför. Hon var ändå väldigt artig.
* 16:45, Vi svänger upp mot Levinsgården. Mamma blir ledsen och orolig. Jag berättar för mamma att vi inte har mycket till alternativ just nu. Vi måste åka tillbaka till Levinsgården för att äta middag. Det är väldigt tydligt att mamma inte vill det. Jag säger till mamma att jag arbetar för att hon ska få komma ut från Levinsgården. Hon ser lite hoppfull ut. Men jag berättar också för henne att det finns människor som arbetar hårt för att vägra henne att komma därifrån. Jag berättar för mamma att Margareta (hennes dotter) och pappa vägrar henne att komma ut därifrån. Mamma ser förkrossad ut och skakar på huvudet. När jag återigen säger till henne att vi inte har något annat val än att åka tillbaka till Levinsgården ser hon inte glad ut, men hon protesterar inte.
* 16:50, Vi är tillbaka på Levinsgården. Mamma öppnar dörrarna.
* Jag säger till mamma att hon kan dra sig framåt med hjälp av ledstången om hon vill. Det gör hon. Mamma är fantastisk. Hon världar riktigt hårt och hon gör det riktigt bra. Misshandeln på Levinsgården har varit förödande för henne, men hon har inte gett upp. Hon vill fortfarande träna för att bli bättre. Hon är fantastisk!
* På väg till mammas rum möter vi Märit i korridoren. Hon är jätteglad att se oss. Jag berättar om midsommarhälsningen som Linda skickat till henne och mamma. Både mamma och Märit blir glada över detta. De vill skicka hälsningar tillbaka. Jag tar en bild på dem för att skicka till Linda.
* 17.00, Middagen är inte klar, så mamma och jag går in till hennes rum. Mamma är inte glad över att gå in på sitt rum. Hon ser ängslig och orolig ut. Jag kan inte klandra henne. Vi dricker ett glas vatten och sätter oss vid bordet. Jag berättar för mamma att jag kommer att gå till Gussvattnet för att äta och arbeta när hon får sin middag.
* 17:15, middagen är fortfarande inte klar. Mamma och jag går utanför hennes rum för att ta en titt. De andra boende sitter vid bordet nu, men det finns ingen mat på bordet. Mamma och jag går tillbaka till hennes rum för att vänta tills maten är klar.
* 5:20pm, personalen kommer med mat till mammas rum. Jag säger till dem att jag kommer att gå så det är bättre att låta mamma äta med de andra. Personalen är inte särskilt intresserad av att släppa ut mamma från sitt rum. Det är också mycket tydligt att mamma vill att jag stannar. Så jag bestämmer mig för att stanna och äta med henne.
* Mamma är glad över att jag stannar. Hon är ivrig att dela sin mat med mig. Jag berättar för henne att jag har ställt en burk vita bönor i hennes skåp. Jag ska värma upp dem så att vi kan äta tillsammans.
* Jag smakar lite av mammas mat. Mamma tillagar den bästa biten åt mig och ger den till mig. Maten är helt vidrig. Potatisen är kall och det är resten av maten också. Det varken smakar eller ser gott ut. Jag var ändå väldigt tacksam mot mamma. Hon valde ut den bästa biten och hon tillagade den fint med allt på innan hon gav den till mig. Det var det bästa hon kunde göra.
* 18:00, Vi avslutar middagen. Mamma städar upp på sin tallrik. Hon hjälper till att städa bordet.
* Mamma hjälper till med disken. Jag diskar och hon torkar. Hon lägger undan besticken snyggt i lådan och hon räcker mig tallrikarna och glasen.
* När vi är klara säger jag till mamma igen att jag måste gå och jobba lite. Jag berättar för henne vad jag ska göra. Hon är tacksam för detta, men hon är livrädd när jag är på väg att gå. Jag säger till mamma att jag ska hjälpa henne i TV-rummet så att hon inte behöver vara ensam. Det kanske finns något att titta på på TV:n det kommer att finnas någon som ser om hon behöver något (jag visste att det var en lögn, men det skulle ändå vara en bättre chans att någon skulle bry sig än om hon skulle vara inlåst i sitt rum ensam).
* Jag hjälpte mamma ut till TV-rummet och placerade henne bredvid Boar. Boar är verkligen snäll. När jag försökte gå och mamma var livrädd pratade han med mamma och försökte få henne att känna sig trygg. Mamma var dock helt skräckslagen, så jag bestämde mig för att stanna lite längre hos henne.
* Mamma och jag pratade. Hon förklarade saker mycket tydligt, även utan ord. Jag berättade för henne vad jag hoppades kunna göra och hur jag försöker hjälpa henne att komma därifrån. Hon blev glad när jag förklarade, men hon var fortfarande livrädd varje gång jag försökte gå därifrån. Hon visste vad som väntade henne. Jag kan inte klandra henne för att hon var rädd. Jag visste också vad som väntade henne.
* På vilken normal plats som helst hade jag kunnat stanna hos mamma och göra mitt jobb där, få henne att känna sig trygg och få det sällskap hon ville ha. Men på en normal plats skulle jag inte behöva göra det här arbetet. Det som händer på Levinsgården ska aldrig kunna hända.
* 19:20 lämnade jag mamma på Levinsgården. Mamma var fortfarande livrädd, men hon visade förståelse när jag förklarade vad jag skulle göra. Boar brydde sig mycket och han försökte trösta henne. Det var ändå hjärtskärande att höra mammas skräckslagna skrik när jag gick därifrån.
* När jag åkte tänkte jag att det var det bästa så att jag kunde få lite arbete gjort. Ingen lösning skulle vara bra, men eftersom jag inte har kunnat göra det arbete jag behöver för att hjälpa mamma ut från Levinsgården hoppades jag att det här skulle vara det bästa alternativet - eller åtminstone det minst dåliga alternativet. Så jag gick och bad att mamma skulle få en bra kväll.
* När jag kom hem ångrade jag att jag lämnade henne. Jag vet att jag inte kunde stoppa misshandeln genom att vara där. Med stöd av Britt-Marie Hallin på IVO kommer Levinsgården att fortsätta misshandeln. Min närvaro kommer inte att stoppa dem. Det vet jag. Mamma vet det. Levinsgården har bevisat detta många gånger. Jag vet också att jag behövde tid att skriva detta och annat för att kunna hjälpa mamma. Men jag ångrar fortfarande att jag lämnade henne. Även med de övergrepp som väntade henne hade det kanske varit lättare för henne om jag hade stannat. Och det kunde ha varit mycket lättare för henne om jag hade kommit in och suttit vid hennes säng efter att de var klara. Det skulle ha fått henne att känna sig tryggare, även om jag inte kunde stoppa misshandeln. Nu hoppas jag att mitt skrivande och mitt arbete kommer att hjälpa henne på något sätt.
* Mamma hade några fantastiska timmar när hon fick komma ut ur sin isoleringscell. Hon fick komma ut, få frisk luft, se solen, träffa människor, motionera genom att dra i sig själv, känna sig värdefull genom att hjälpa till, ta hand om andra genom att visa sin generositet, äta glass och ha roligt. Detta är aldrig en populär sak på Levinsgården. Jag undrar vad mamma kommer att behöva möta efter detta. Fler restriktioner? Mer isolering? Mer droger? Mer missbruk? Vilka argument kommer de att använda den här gången?
Se även anteckningar från Mors dag, då de var våldsamma mot henne när hon protesterade mot deras övergrepp. Och även andra anteckningar från juni.
June 16th Update (Swedish)
June 16, 2015
Här är några exempel från Levinsgården:
Förlamad efter en Stroke ges en dam Lactulose, vilket är gasbildande. Damen vrider sig så mycket hon kan i fruktasvärda plågor. Men hon ligger på ryggen och kan inte få ut gaserna. Magen sväller upp. Hon gråter och skriker av smärta. Hon stängs in liggande på ryggen i grymma plågor hela natten. Hon kan inte röra sig eller få ut gaserna. Hon gråter och skriker instängd på rummet. Svetten rinner i pannan av de svåra smärtorna. Men hon är instängd hela natten. Varje minut måste ha varit en evighet av plågor. Damen i fråga var 89 år. Förutom de grymma obeskrivliga plågorna under timmar som var evigheter utsattes hon för stor livsfara då gaser hos äldre personer kan ge hjärtstillestånd.
Förlamad och med svälgproblem efter en Stroke där hon förvägrats vård placeras en 90-årig dam den 3 november på rygg efter att hon har blivit kräksjuk. Hon låses in ensam på rummet liggande på rygg. Hon vet att hon inte kan vrida sig om hon skulle behöva kräkas. Hon vet att ingen kan höra hennes rop på hjälp där hon ligger inlåst bakom en ljudisolerad dörr. Hon vet att hon ofta sätter i halsen eftersom hennes svaljfunktion har blivit försämrad av Stroken. Hon vet att hon kommer att behöva kräkas – men hon vet inte när. Det enda hon vet är att när hon behöver kräkas kommer hon nog att kvävas i hennes egna spyor. Hon kräks under natten. Hon har spyor över ansikte, hals, hår och på kudde. Hon överlever, men hon får ligga i sina spyor under natten. Hon är svårt traumatisera av det hon utsatts för. Men hon överlevde…
Förlamad efter en Stroke och med svårigheter att själv borsta sina tänder vägrar personalen att hjälp en 89-årig dam med sina tänder. Hon har fruktansvärd andedräkt på dagarna och hennes obehag i munnen är tydliga. Redan inom en månad börjar hon få fruktansvärd tandvärk. Men hon är förlamad. Hon kan inte ta sig någonstans själv. Hon gråter i smärta, men personalen vägrar att ta henne till tandläkare. Hon har sådana fruktansvärda plågor att hon inte vet var hon ska ta vägen. Men hon är förlamad och hon kan inte ta sig någonstans. Hon kan bara sitta i sin rullstol med dessa grymma plågor som skulle göra vem som helst galen. Hon gråter av obeskrivlig smärta. Efter ytterligare ett par månader börjar hennes tänder lossna och hon har inflammation i tandköttet. Hon har mycket svårt att äta och skriker ibland av plåga när hon försöker tugga något. Då tar personalen henne bort från matbordet och låser in henne på rummet bakom en ljudisolerad dörr där hon ensam sitter i rullstolen och skriker och gråter i obeskrivliga plågor från hennes håliga lösa tänder och inflammationer i tandköttet. Om hon inte äter eller om hon gråter eller skriker av smärta bestraffas hon med isolering – ofta i mörkt rum – tills hon har blivit ”snäll”.
Och hur kommer det sig att de äldre kan bli utsatta för hot om att plågorna ska upprepas utan anledning eller att de ska sättas i isolering ifall de inte kan utföra något som inte står i deras makt?