Kategori: Brev

Förslag till klagomålsskrivelse

25 februari 2015 Mandi

Till vem det kan beröra,

Jag skulle vilja ta upp fallet med Ida Johansson som lider av fysisk, mental och känslomässig äldre misshandel på vårdhemmet i Levinsgården, Gaddede, Sverige.

Jag är en objektiv observatör och jag måste tala ut eftersom det som händer med denna kvinna är olagligt och kränker hennes (och de andra boendes) mänskliga rättigheter.

Ida Johansson, 92 år gammal, drabbades av en stroke i juni 2012. Hennes man och dotter nekade henne rehabilitering efter stroken. Hon flyttades till äldreboendet Levinsgården i Gäddede, den by hon bodde i, där hon nu misshandlas enligt följande:

- Ida nekas rehabiliteringsbehandling efter stroke.

- Patienterna tvingas tillbringa större delen av sin tid i sängen. Sängläge är motsatsen till rekommenderad strokerehabilitering. De har ingen fysisk eller mental stimulans; de mörka rummen de vistas i leder till depression och känslor av ensamhet.

- Dörrarna är ofta låsta och det har förekommit fall där boende har blivit fysiskt fasthållna.

- Patienter lämnas att urinera och bajsa på sig själva i sängen. De får ofta ingen hjälp trots att de ropar på hjälp och lämnas att ligga i sängen i flera timmar i sträck.

- Ida tvingas ligga i sängen hela dagen och natten, vilket orsakar henne fysisk smärta.

- Ida och de andra boende är starkt medicinerade, till den grad att de är meningslösa. Medicineringen registreras ofta inte eftersom doserna överstiger vad någon medicinsk tidskrift anser vara lämpligt.

- Sedan september 2014 har Ida fått 7,5 mg Imovane dagligen. Imovane (en sömntablett) kan vara mycket beroendeframkallande. Det är också potentiellt dödligt för ett strokeoffer som lider av sömnapné. Idas kommunikation har blivit alltmer obegriplig i takt med att dosen av Imovane som hon ges har ökat.

- Ida Johanssons allmänna hälsa upprätthålls inte. Hon har till exempel obehandlade hud- och tånagelinfektioner.

- Idas munhälsa upprätthålls inte. Hon har tappat tänder, har tandvärk och har nu svårt att äta. Risken att utveckla en infektion som kan vara livshotande för en 92-åring är en risk som måste tas på allvar.

- Idas smärta är sådan att hon gråter och skriker.

- Personalen konverserar inte normalt eller socialt med Ida eller någon av de boende. De ignorerar Ida och de andra patienterna. De pratar över dem, som man pratar om ett djur eller ett föremål. Personalen visar ingen respekt för de boende.

- Ida behandlas som om hon inte hade någon mental kapacitet; hennes uttryck för att tycka om eller ogilla, samtycka eller invända, vara rädd eller glad ignoreras.

Det som sker på Levinsgården bryter mot både svensk och europeisk lag och kränker de boendes grundläggande mänskliga rättigheter.

Ida får stöd av sin son Calle, som har försökt att föra hennes talan sedan hon fick sin stroke. Byn har dock uteslutit honom för att han har ifrågasatt rutinerna på vårdhemmet.

Calle har arbetat i två år för att uppmärksamma myndigheterna på sin oro över hur Levinsgården behandlar de boende. Han har ännu inte fått något tillfredsställande svar på sin oro.

Ingen ska behöva skyddas av dem som påstår sig ge vård, vare sig de är vårdpersonal, "god man" eller familj.

På uppdrag av Ida Johansson och de andra lidande boende på Levinsgården, vänligen vidta åtgärder och se till att detta missbruk får ett slut.

Med vänlig hälsning,

Inbjudan till rehabilitering från Reacting AB Rehabiliteringsklinik

17 februari 2015

I detta brev uppmanar Kjell-Erik Söder, VD för Rehabiliteringskliniken Reacting AB i Östersund, tydligt Ida Johansson att komma till kliniken. Det är bara Idas dotter och make (se: Vem är inblandad) som hindrar henne från att åka dit och få den vård hon förtjänar.

Bäste Calle Johansson !

Får härmed lämna svar på Din förfrågan om Reacting AB:s möjlighet att under begränsad tid möta Din mamma Ida, som i nuläget sedan några år finns på ett åldringsboende i Gäddede, där hon har ett eget rum för boende och allmän tillsyn.

Har också informerats om vissa problem i kommunikationer och synsätt mellan Dig Calle och personal vid aktuellt boende.

Som vi förstått har Du en önskan att Ida skulle få ta del och möjlighet att under vårt ledarskap bistå i försök att reaktivera henne – ge impulser till fortsatt extra stimulering, dels under tid vid vår anläggning men även efter hemgång och då på ett individanpassat sätt.

Såväl nationell som internationell expertis i neurologiska problemhanteringar utgör en del av vår stomme då det gäller att ta sig an olika personers framtida möjligheter i en ev väg mot en reaktivering och ett bättre välbefinnande.

Poängterar att vi inte bedriver sjukvård utan våra insatser kan ses som friskvårdande insatser där senaste rönen i kliniskt arbete och forskning i neurologiska frågor utgör grund för våra insatser, som sker utifrån varje enskild persons potential och aktuell status.

Reacting AB bedriver sedan en tid tillbaka ett reaktiveringsprojekt som en ideell förening, RAS , upphandlat hos oss efter att ha erhållit bidrag från Allmänna Arvsfonden.

Anmälningar till deltagande i detta projekt har så stor anhopning i nuläget att Din förfrågan Calle inte kan beaktas inom detta projekt inom överskådlig tid.

Reacting AB har dock möjlighet att ta emot Din mamma Ida under vissa förutsättningar som enkelt kan sammanfattas som:

Inte vara intagen i sjukvårdande behandling
Inte ha extremt högt blodtryck
Inte haft oförklarliga krampanfall under de senaste tre månaderna
Ha anhörigstöd under all aktuell tid vid anläggningen.
Vara beredd att bedriva reaktiveringsarbete under två pass per dag
Ha boendemöjlighet i nära anslutning till våra aktivitetslokaler

Före ett definitivt accepterande om deltagande i en reaktivering vill vi först ha möjlighet till:

Personligt möte/intervju med anhörig närvarande
Idas medicinlista i nuläget och under de sista två månaderna
Sist upprättad plan för tänkt rehabilitering och uppvisade framsteg
Möjlighet att ta del av journalhandlingar som efterhand upprättats för Ida.

Detta svar får utgöra den första länken oss emellan då det gäller ett ev deltagande i vår verksamhet som skulle innebära en tid av starkt engagemang från anhörigas sida och ett omsorgsfullt bemötande av Din mor Ida där vår personal med stort engagemang skulle göra insatser som kan vara av positivt värde för såväl funktioner som för välbefinnande.

I nuläget vill undertecknad inte ta upp de kostnader som vi vid Reacting skulle vilja ha som ersättning för vårt engagemang.

Med vänliga hälsningar

Kjell-Erik Söder, VD

Reacting AB

Körfältets Centrum

831 38 Östersund, Tel 063-18 12 00, 070-699 73 87

Originalbrevet bifogas här: Bäste Calle Johansson

Brev från Simal Saujani

8 januari 2015

Följande är ett brev författat av Simal Saujani som tillbringade tid med Ida Johansson och Calle Johansson under julhelgerna i december och januari 2014/2015 på besök från Kanada.

Brevet, som bifogas, skickades till Drottningen av Sverige: gäddede besvärsskrivelse.

Hennes Majestät Drottningen,

Jag skriver till er idag på uppdrag av en vän och hans mamma. Det är en svår historia att berätta, men kanske ännu mer, en svår historia att höra. Jag anser dock att den förtjänar att bli hörd, för vi är alla familjemedlemmar, föräldrar och barn. Min oro gäller den respekt, värdighet och medkänsla som vi visar de äldre i vårt samhälle. Tyvärr verkar det som om det finns en tradition, oberoende av plats, kultur eller land, som marginaliserar de äldre. Jag ber om ert mod och er styrka, och er vänlighet; varje liten ansträngning för att lindra kampen för denna unga man och hans mamma. För genom att hjälpa dem tror jag att vi förbättrar livskvaliteten för alla.

För två år sedan drabbades Calle Johanssons mamma, Ida Johansson, av en stroke. Hon förlorade förmågan att använda sin högra arm och mycket av sin förmåga att kommunicera med ord.

Trots detta är hon, som vanligt när det gäller strokeoffer, fortfarande en livlig, engagerad och eftertänksam kvinna. Men eftersom vi väljer att försumma henne förvärras hennes lidande. Vi förvägrar henne små bekvämligheter och ger henne läkemedel; ett nattljus (som ibland tas ifrån henne) skulle lindra hennes rädsla för mörkret mycket bättre än påtvingade sömntabletter. Vi nekar henne grundläggande vård och lämnar henne liggande långa timmar åt gången, oförmögen att röra sig i sin egen avföring. Vi tar ifrån henne rätten att välja och lämnar henne inlåst på vårdhemmet Levinsgården (Kullenvägen 10, 830 90 Gäddede), - trots hennes tydliga och upprepade önskemål om att få vara någon annanstans.

Jag träffade Ida för första gången söndagen den 4 januari. Hon var först nervös tills Calle förklarade att jag var en vän; förståeligt eftersom hon sedan inskrivningen på Levinsgården har utvecklat en rädsla för personalen och alla nya som hon inte känner igen. Vi satt tillsammans och tittade på skidåkning på TV och delade lite mat. Det var en liten artighet, men det var lätt att se vilken glädje och stolthet det gav henne att bjuda mig på te vid sitt bord. Hon insisterade på att jag skulle smaka på kakorna och såg till att ge mig några. Jag är glad att kunna säga att när vi träffades två dagar senare var hon mycket mer bekväm med mig och sträckte ut sin hand för att hålla min. Vetskapen om att hon är kvar där mot sin vilja gör mig djupt ledsen.

Ida har beviljats flera möjligheter att flyttas till en vårdinrättning och få fysisk rehabiliteringsterapi. Trots de traumatiska åren på Levinsgården kan hon fortfarande kommunicera och har uttryckt sin önskan att flytta. Valet,

är dock inte längre hennes. Varför har denna rättighet tagits ifrån henne? Varför förvägrar vi henne denna enda grundläggande mänskliga värdighet, rätten till personlig frihet?

Vad är vi så rädda för?

Jag tror att vi är ett bra samhälle när vi värdesätter och respekterar alla lika mycket. Jag ber er, var snäll och granska hennes omständigheter. Det är ömt att inse hur bräckliga vi kan vara. Och ännu mer hjärtskärande att bevittna den orättvisa och grymhet

vi tillåter mot de svaga och olyckliga få. Jag hoppas att hennes berättelse kommer att få dig att agera, precis som det har fått mig att skriva detta brev till dig.

Jag ser fram emot att höra era tankar och idéer i frågan.

Med ödmjuk hälsning,

Simal Saujani

Brev från Mandi Gould

28 october 2014

Till den det berör,

Jag skulle vilja ta upp fallet med Ida Johansson, en vän till oss, som utsätts för fysisk, mental och känslomässig misshandel på det vårdhem där hon bor.

Som vän till Ida skriver jag som representant för en grupp internationella advokater som har tillbringat tid med henne och som har sett vad som händer. Vi är objektiva observatörer och anser att det som sker är olagligt och kränker Idas (och de andra boendes) mänskliga rättigheter. Vi söker din hjälp.

Jag har sammanfattat fallet och bifogar ett stödbrev från en vän som senast har umgåtts med Ida.

Ida Johansson är 92 år gammal. Hon drabbades av en stroke i juni 2012. Hennes man och dotter nekade henne rehabilitering efter stroken. Hon flyttades till äldreboendet Levinsgården i Gäddede, den by där hon bodde.

Ida har ännu inte fått någon rehabilitering efter sin stroke. Hon blir regelbundet misshandlad.

Ida, och de andra patienterna, tvingas ligga i sängen större delen av tiden. Deras rum är ljudisolerade och de får ingen fysisk eller mental stimulans. Dörrarna är ibland låsta och det har förekommit fall där boende har hållits fast.

Patienter lämnas att urinera och defekera på sig själva i sängen. De får ofta ingen hjälp trots att de ropar på hjälp och lämnas att ligga i sängen i flera timmar i sträck.

Ida och de andra boende är starkt medicinerade, till den grad att de inte längre är medvetna.

Sedan september 2014 har Ida fått 7,5 mg Imovane dagligen. Imovane (en sömntablett) kan vara mycket beroendeframkallande. Det är också potentiellt dödligt för ett strokeoffer som lider av sömnapné. Idas kommunikation har blivit alltmer obegriplig i takt med att dosen av Imovane som hon ges har ökat.

Ida Johanssons allmänna hälsa upprätthålls inte. Hon har till exempel obehandlade hud- och tånagelinfektioner.

Ida tvingas ligga i sängen hela dagarna och nätterna, vilket orsakar henne fysisk smärta.

Idas munhälsa upprätthålls inte. Hon har tappat tänder, har tandvärk och har nu svårt att äta. Risken att utveckla en infektion som kan vara livshotande för en 92-åring är en risk som måste tas på allvar.

Idas smärta är sådan att hon gråter och skriker.

Patienterna tillbringar större delen av sin tid i sängen. Sängläge är motsatsen till rekommenderad strokerehabilitering. De har ingen fysisk eller mental stimulans; de mörka rummen de vistas i leder till depression och känslor av ensamhet.

Personalen konverserar inte normalt eller socialt med Ida eller någon av de boende. De ignorerar Ida och de andra patienterna. De pratar över dem, som man pratar om ett djur eller ett föremål. Personalen visar ingen respekt för de boende.

Den enda sociala tid som de boende på Levinsgården har är vid måltiderna. Men måltiderna äts under tystnad. Endast en anställd är närvarande och besökare får gå därifrån.

Ida utesluts regelbundet från gudstjänsten på söndagar eftersom personalen definierar hennes entusiastiska sång som "störande".

Ida behandlas som om hon inte har någon mental kapacitet; hennes uttryck för att tycka om eller ogilla, samtycka eller invända, rädsla eller glädje ignoreras.

Det som ett antal personer har sett på Levinsgården bryter mot både svensk och europeisk lag och kränker de boendes grundläggande mänskliga rättigheter.

Ida Johanssons make Gösta är hennes juridiska talesperson, men han kan inte förstå hennes försök att kommunicera med honom, vilket gör henne djupt upprörd. Hennes försämrade kommunikationsförmåga misstas för bristande kognitiva färdigheter.

Ida får stöd av sin son Calle, som har försökt att föra hennes talan sedan hon fick sin stroke. Han har dock blivit utfryst i byn för att han har ifrågasatt rutinerna på vårdhemmet.

Calle har arbetat i två år för att uppmärksamma myndigheterna på sin oro över hur Levinsgården behandlar de boende. Han har ännu inte fått ett tillfredsställande svar på sin oro.

Rapporter har lämnats till berörda lokala myndigheter. Vi har dock upplevt hot och trakasserier från Levinsgården när vi har gjort anmälningar. Vårdhemmet förnekar våra påståenden och säger att de agerar på IVO-rapporter (Inspektionen för vård och omsorg, en del av Socialstyrelsen). Men utan uppföljning, oanmälda besök av inspektörer, ytterligare utredning eller noggrann, fortlöpande tillsyn förblir situationen oförändrad.

Den lokala och kommunala polisen tar inte upp ärendet. Calle och en vän till familjen, Maeve Hunter (som för närvarande bor i Gaddede), har hotats av kommunchefen och trakasserats av lokalbefolkning och personal för att de försökt uppmärksamma myndigheterna på de pågående problemen.

Efter att ha tagit alla vägar vi kan komma på för att förbättra livet för de utsatta äldre på Levinsgården, söker vi nu din hjälp. Om ni kunde se vad som pågår där dagligen skulle ni bli lika förskräckta och upprörda som vi. Ingen skall behöva skyddas av dem som påstår sig ge vård, vare sig de är vårdpersonal, "god man" eller familj.

På vår grupps vägnar, och ännu viktigare, på Ida Johanssons och de andra lidande invånarnas vägnar på Levinsgården, tackar vi dig i förväg för all hjälp och uppmärksamhet du kan ge i den här situationen.

Med vänlig hälsning,

Mandi Gould, medborgare i Kanada

Maeve Hunter, medborgare i Förenade kungariket

Elliott Donnelley, medborgare i Amerikas förenta stater

Lorenz Ilg, medborgare i Schweiz

Buddy Steves, medborgare i Amerikas förenta stater

Chachi Geraldes, medborgare i Kanada

Brev från Lorenz Ilg

16 october 16 2014

Till den det berör:

Mitt namn är Lorenz Ilg och jag har en personlig bakgrund som advokat/barrister samt domare här i Schweiz.

Jag har varit i Gäddedde förra gången från 2 till 5 oktober 2014 och besökte Ida Johansson 3 gånger: 3:e, 4:e och 5:e oktober. Jag har tidigare varit på besök 17 till 21 oktober 2012 samt 27 till 30 december 2012. Jag har känt Calle Johansson sedan 1990 och har haft förmånen att arbeta nära honom många gånger och i många olika situationer under de senaste 24 åren. Ida och Gösta träffade jag första gången i Herräng för 20 år sedan, så jag kan säga att jag har känt familjen ett bra tag nu!

Min egen far drabbades också av flera strokes och bor på ett hem sedan augusti 2013. Så jag har både kunskap och erfarenhet att jämföra med.

Idag rapporterar jag till er om detta fall av Ida Joansson med allvarlig försummelse av vård, till och med vägran av vård enligt följande:

När vi gjorde henne redo för att gå ut på en promenad den 4 oktober 2014, insåg vi när vi bytte hennes strumpor, att hennes fötter inte tvättats på länge, hon hade öppen, öm hud samt svamp på nästan alla hennes tånaglar. Det är uppenbart att anläggningen hon bor på inte tar hand om henne, inte ens grundläggande behov av hygien är uppfyllda!
Det är uppenbart att se att hennes tänder inte är väl omhändertagna. Därför har hon svårt att äta självständigt eftersom hon har mycket smärta. Det är mycket tydligt att anläggningen som Ida bor på inte ger den absolut nödvändiga vården, utan istället låter hennes hälsa bli värre och värre!
När vi besökte henne på eftermiddagen runt klockan 17 den 4 oktober var hon fortfarande eller igen i sängen, utan någon stimulans. Samma sak hände på morgonen den 5 oktober, när vi försökte besöka henne runt klockan 11: hon låg fortfarande i sängen! Uppenbarligen följs inte alls det schema som utfärdats för hennes rehabilitering! Vi kunde aldrig bevittna någon form av terapi i denna riktning - inte det minsta tecken på det, och varken nu eller 2012! Hur kan en strokepatient inte få någon form av rehabilitering eller terapi, inte ens den minsta form av aktivitet?!!! Ärligt talat, det är svårt att tro att detta ens är möjligt i ett utvecklat land som Sverige!!! Min far fick daglig terapi från allra första början efter sin stroke - och får det fortfarande dagligen!
När vi besökte henne på kvällen den 3 oktober 2014 hade hon inte ens ätit middag än, men fick sin natt-fika samtidigt. Så hon blev försummad att mata henne, eller matade henne samtidigt! Det verkar som att anläggningen inte ger henne någon form av regelbundenhet i hennes dag, varken för en daglig rutin i allmänhet eller när det gäller att äta / mata! Hur kan detta vara möjligt i ett utvecklat land som Sverige!
Det var väldigt uppenbart att Ida Johansson blir sövd av starka mediciner. Genom en slump hittade vi ett papper i soptunnan som visade att de tagit ut 100 tabletter à 5 mg Imovane den 5 september! Det finns bevis för att hon även får generika av Zopiclone, vilket skulle kunna summera till en ännu högre dos på nästan 7,5 mg Imovane dagligen! Ännu värre är att vi hör att hon har fått detta sedan 2012! Det är internationellt ökänt att Imovane är helt kontraindicerat för strokepatienter (se p.ex.http://www.medsafe.govt.nz/consumers/cmi/i/imovane.pdf, sid 4) och endast bör tas under en kort period, rekommenderat endast i 2 - 4 veckor.
Varje gång vi besökte Ida Johansson vid vårt senaste besök den 3, 4 och 5 oktober tog det över 10 minuter innan någon vårdpersonal på anläggningen dök upp efter att Ida ropat på hjälp för att göra sig redo att ens ta emot besökare i sitt rum!
Det är anmärkningsvärt, att remissen från den första läkaren som behandlade Ida Johansson på Remonthagen togs tillbaka efter mycket kort tid. Var det på grund av ekonomiska skäl eller under press från några familjemedlemmar? Hur kommer det sig att den medicinska diagnosen av en läkare inte vinner över vissa särskilda intressen av antingen familjemedlemmar eller ekonomiska intressen (som t.ex. att inte ge en äldre strokepatient den behandling de behöver och de har betalat för under hennes livstid)?
Även om jag känner Göste Johansson och har haft bra kontakter med honom före Idas stroke verkar det helt klart att han inte klarar av jobbet att vara en god man för Ida och har äventyrat sin fru genom att inte ordentligt övervaka hennes behandling eller stå upp för vad jag har sett vara hennes felaktiga behandling och vård. Jag har förstått att en polisanmälan har lämnats in även mot Gösta. Baserat på min kunskap om den nuvarande situationen tror jag att det är i Idas bästa intresse att en ny god man hittas som är kapabel att se efter Idas bästa intresse.
Jag förstår också att Anders Andersson, ordförande i Östersunds kommun, har varit involverad i processen att nominera Gösta som den gode mannen, och till och med varit närvarande personligen. Detta förefaller helt olämpligt och gränsar till korruption. Jag är djupt oroad över att inte bara Ida Johanson behandlas illa utan att det svenska hälso- och sjukvårdssystemet och det straffrättsliga systemet inte hanterar detta fall på ett korrekt sätt.

Jag ifrågasätter också starkt ledningen för anläggningen Levinsgarden.

Jag vill starkt uppmuntra dig att agera snabbt för att rätta till denna situation och att hålla dem ansvariga för Idas dåliga vård och vad jag har sett vara hennes pågående misshandel.

Med vänlig hälsning

Lorenz Ilg

Brev från Elliott Donnelley

10 september 2012

Datum: Mån, Sep 10, 2012

När jag besökte Calle och hans mamma i Gaddede den 13-17 augusti fann jag att hans mamma var pigg och aktiv och, även om hon inte kunde formulera ord på grund av sin stroke, mycket lyhörd och villig och ivrig att delta i fysisk aktivitet. Hon var mycket medveten om vad som hände och förstod vad folk sa till henne samt följde alla konversationer runt omkring henne. Jag märkte också på nära håll hur personalen på boendet inte alls var lyhörda för hennes behov.

I motsats till den lokala vårdpersonalens påståenden var Calle mycket respektfull, kärleksfull och omtänksam mot sin mor och var vänlig och respektfull mot anläggningens personal.

Under mitt besök kom två boende i Gaddede fram till oss och berättade en liknande historia om vanvård från den lokala vårdinrättningens sida. Modern till den kvinna vi talade med hade inte vårdats ordentligt och utvecklade en infektion som ledde till att hennes ben amputerades. När hon klagade hotade chefssköterskan tydligen henne och hennes mor. När hon lämnade in ett formellt klagomål till de lokala myndigheterna var sjuksköterskan utåt sett mer lyhörd, men vården förändrades inte i sak. De boende var nervösa över att dela med sig av sin historia till oss och var rädda för att uttala sig eftersom de fruktade repressalier.