Updates
Today, September 9th, 2019 is my Mother’s birthday.
My Mother lost her life two years ago due to the abuse she was facing. But I want you all to know how grateful I am to all friends around the world who have shown love, compassion and humanity during the years when she was still alive. I am very grateful to all of you who were part of the Mission to help my Mother and to all of you who had integrity enough to not change your standpoint when some people tried to put doubt in your mind and making it uncomfortable for you to stand up against elder abuse. I am also very grateful to all of you who had civil courage enough to report the abuse, speak up about it and help creating a world where abuse is not accepted. Nothing can be more honorable and there is nothing that is more valuable for the world today. I am proud of having friends like you.
I know that it was uncomfortable for many of you to stand up against the abusers. It has been uncomfortable for me too. But it is not hard for anyone with an honest heart to see who they are. Those who in some way are involved in the abuse will of course deny that abuse occur instead of reporting it. They will discredit people reporting abuse to save themselves. And they will try to discredit posts like this one. As in this case at Levinsgården in Gäddede they proved all this by discrediting people who stood up against elder abuse instead of honoring them, by setting up visiting restrictions to prohibit insight instead of inviting people, by diminishing all the work that was being done instead of being involved against abuse themselves. However, to deny that the abuse of my Mother didn’t happen is nothing to be proud of. And to discredit any part of this Mission says a lot about those people.
When me and my Mother were being discredited and facing made-up accusations spread out in the village (a method often used in order to redirect attention and make someone look untrustworthy as part of denying abuse) a friend who visited my Mother brought it back to the facts with five simple words: “I have seen this too”. These five words made a huge difference for me and my Mother. Instead of looking the other way and by that supporting abuse you can also make a huge difference for someone with these very powerful five words: “I have seen this too”.
I am thankful to everyone who visited my Mother and who treated her like a human. I am thankful to everyone who had a heart big enough to care for her, show her love and defend her when she couldn’t defend herself. And I am thankful to everyone around the world who supported this Mission in words and in actions. You did more than I can mention here. You have all made a huge difference.
Today is my Mother’s birthday. My Mother was a person who was always there for others in need. But when she was in need herself, then no one that she had helped was there for her. Instead many of you were there for her. Friends like you make a difference in the world, just like my Mother did. I would like to ask you to make this day a special day. A day of love, compassion, integrity and civil courage, which summarizes this whole Mission. A day where we stand up against abuse and where we defend those who can’t defend themselves and let them feel that they are human. And if it feels difficult, just remember that the discomfort that you may feel standing up for someone is nothing compared to the suffering of that person being abused, not being able to escape her abusers. Sometimes just five simple and powerful words can make a huge difference, “I have seen this too”.
So, let’s make this a day when we celebrate my Mother and what she stood for. She was a person who found a reason to help others in need instead of putting herself first. If we want to make a difference in the world, then we can all learn from my Mother, because there is a big difference between those who find reasons to help others and those who search for reasons not to help.
Happy Birthday Mom!!!!
You are the best!
******************************
October 12th, 2017
Dear friends,
We have the sad news to tell you that Ida Johansson passed away today.
Unfortunately, she died before her son, Calle Johansson, succeeded with his mission.
R.I.P dear Ida
Utredningen av Överförmyndare Angelica Texmo i fallet Ida Johansson (220909-8744) – II
January 25, 2017
Hej Gusten,
Hur går utredningen av Överförmyndaren Angelica Texmo? Hon har som du vet inte ägnat en sekund åt att själv kontrollera hur hennes huvudman behandlas och hon har trots en stor mängd rapporter och bevis fortfarande inte anmält övergreppen mot hennes huvudman varken till IVO eller till polisen. Hon har heller inte kontaktat den advokat, Anderas Viktor, som sedan fyra år (2013) har erbjudit sig att vara god man för Ida.
Hon fortsätter att missbruka sin position grovt, vilket drabbar de som inte kan försvara sig själva – däribland Ida Johansson.
Varje dag hon tillåts fortsätta på det sättet kostar det personer i störst behov av hennes hjälp både enormt lidande och även liv.
Jag bifogar återigen en översikt av materialet och ber att du agerar skyndsamt. Jag är tacksam ifall du kan lämna mig en uppdatering om hur utredningen går.
Vänliga hälsningar,
Calle
From: Calle Johansson
Sent: Thursday, December 15, 2016 6:00 PM
To: Gusten Windelhed
Cc: An Wennberg
Subject: Utredningen av Överförmyndare Angelica Texmo i fallet Ida Johansson (220909-8744)
Östersunds Rehabcentrum Remonthagen har accepterat Ida för inneliggande rehab och väntar nu enbart remiss.
Ida har tidigare blivit remitterad för rehabilitering, och således bedömts som rehabiliteringsbar. Vad jag förstår, och som även observerats av andra i Idas närhet, är hon motiverad till rehab och har gjort framsteg under den tid som hon tagit del av sådan. (Utlåtanden kan inhämtas från journaluppgifter på sjukhuset och Remonthagen).
En patients rehabiliteringsbehov bedöms av professionen och inte av de anhöriga. Efter diskussion med sjukhusjurister samt Socialstyrelsen styrks att det inte heller finns någon rangordning för vem av en patients anhöriga skall få ”bestämma” över dennas vård om patienten själv ej kan förmedla sig.
Ett godmanskap bör inte heller användas för att överrösta behovet av rehabiliterig. Det anordnas visserligen ”om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person”. Det stämmer att Ida är i behov av en god man, men att frånhållas rehabilitering efter att, av professionen, bedömts som rehabiliteringsbar är inte liktydigt med ”att sörjas för”. Snarast tvärtom.
ATTACHMENTS:
Överförmyndare Angelica Texmo angående agerande mot hennes huvudman, Ida…
Rehabiliteringen stoppades av Margareta och Gösta trots Idas behov och e…
Utredningen av Överförmyndare Angelica Texmo i fallet Ida Johansson (220909-8744) – I
December 16, 2016
Hej Gusten!
Jag har hört av An Evander Wennberg att hon har varit i kontakt med dig och att utredningen mot Överförmyndaren Angelica Texmo snart är klar. Jag är mycket tacksam för Ans engagemang i att hjälpa Ida. Men det har tagit väldigt lång tid för en så allvarlig sak. Jag hoppas att du tar det här på största allvar. Angelica har sedan augusti 2012 varit medveten om de övergrepp Ida har blivit utsatt för. Linda Wierman kontaktade henne initialt vid det tillfället. Sedan dess har ett antal personer kontaktat Angelica angående de övergrepp som pågått kontinuerligt mot hennes huvudman, Ida. Angelica har trots bevis vägrat att anmäla dessa övergrepp till polis, IVO eller andra myndigheter. Hon har varit totalt likgiltig inför att hennes huvudman har plågats mycket svårt. Hennes likgiltighet har lett till mycket svåra konsekvenser för hennes huvudman. En person som drabbats av skada och befinner sig i en utsatt situation måste kunna lita på att Överförmyndaren sköter sitt jobb. I det här fallet har Angelica gjort tvärt om och avsiktligt, trots tydlig och fullständig information, begått allvarliga brott. Hennes medvetna handlingar har lett till fruktansvärda plågor och trauman som är långt värre än den initiala stroke Ida först drabbades av. Hennes handlingar har även lett till att Idas liv vid flera tillfällen varit i fara. Allt detta känner Angelica till, men hon har ändå varit likgiltig inför hur hennes huvudman har plågats och vägrats den vård hon behövt.
Det ska inte kunna vara möjligt att en Överförmyndare som vägrar att anmäla övergrepp och som avsiktligt tillsätter en god man mot huvudmannens vilja – en god man som hon dessutom vet har förgripit sig på huvudmannens rätt och som uppmuntrar till fortsatta övergrepp – får fortsätta på det sättet. Det är mycket allvarligt. Och i det här fallet är det dessutom förenat med omänskligt lidande och fara för livet. Det krävs akut agerande.
Angelica visste att Ida kunde kommunicera och uttrycka sin vilja. Angelica visste Idas vilja. Hon visste Idas vårdbehov. Hon visste att Margareta (Idas dotter) och Gösta (Idas man) hade sett till att Ida skulle vägras den rehabilitering som hon var inplanerad för. Hon visste dessutom att Ida inte ville ha Gösta som god man och hon kan inte ha haft några som helst problem med att räkna ut varför. Något grymmare än att vägra en person vård efter en stroke kan man inte utsätta en person för. Det säger en hel del om både Margareta och Gösta. Överförmyndaren, Angelica Texmo, var mycket väl medveten om denna fruktansvärda grymhet och vad det innebär att vägras vård efter en stroke. Hon var mycket väl medveten om Idas rättigheter till den vård hon behövde och att Gösta och Margareta hade förvägrat henne den rätten. Hon visste mycket väl att Gösta hade stoppat rehabiliteringen innan hon utsåg honom till god man. Angelica visste att han inte skyddade Idas rätt till vård. Hon var även väl medveten om de övergrepp som skedde påLevinsgården, vilket hade rapporterats till kommunen och till henne av ett antal personer både inom och utanför vården (varav de inom vården fick sparken och de utanför fick besöksförbud vid 8 september mötet 2012). Allt detta var Angelica mycket väl medveten om. Hon visste också att Gösta inte på något sätt skyddade Ida mot de övergrepp hon blev utsatt för. Hon visste att han inte hade anmält några av dessa övergrepp och hon visste att han till och med hade uppmuntrat till flera av dessa, samt försvarat Levinsgården. Hon utsåg avsiktligen en god man som hon redan hade bevis för skadade huvudmannen, Ida. Och hon tog kommunjuristen, Staffan Hillström, till hjälp.
Du har redan fått utförlig information om allt detta för över ett år sedan, bifogad. Nedan kan du se Idas vårdbehov, hur hon själv jobbade hårt för att bli bättre, hennes rätt till vård, att hon blev vägrad vård av dotter och man, samt hennes egen vilja och att övergreppen rapporterats tydligt till Angelica. Det säger en hel del…
Jag hoppas för Idas och andra svårt utsatta personers skulle att du agerar snabbt och kraftfullt mot Angelica. Ida är fortfarande i livet trots det hon pga av Angelica har blivit utsatt för. Det är mycket brådskande att en Överförmyndare, som är medveten om de övergrepp hennes huvudman utsätts för och som är likgiltig inför dessa och dessutom handlar mot huvudmannen, inte får fortsätta med det. Varje dag av dessa brutala övergrepp är en dag för mycket.
Vad kommer du att göra åt saken?
Hälsningar,
Calle
Calle Johansson
Email: callej@live.com
Mobil: +1 (415) 996-7934
From: Elisabeth Turesson
Sent: Wednesday, August 1, 2012 7:43 AM
To: Calle Johansson
Subject: SV: Tack för idag!
Hej!
Jag kan höra av mig till läkaren och sedan bistå med ett intyg bestående av en funktionsbedömning. Läkaren måste som sagt skriva remissen.
Jag tror att rehabilitering skulle hjälpa Ida mycket, i och med att hon visat sådana framsteg de första veckorna. Dessutom är hon beredd att jobba för det har jag märkt.
.
.
.
Med vänliga hälsningar
Elisabeth Turesson
Leg sjukgymnast
From: Peter Borenstein
Sent: Friday, July 15, 2016 6:34 AM
To: Calle Johansson
Subject: RE: Min Mor Ida Johansson behöver hjälp
Bäste Calle!
Ja, det verkar förfärligt! Enligt Socialstyrelsens Riktlinjer för Strokesjukvård, skall alla patienter ha rätt till
rehabilitering. Jag uppfattade inte riktigt varför den initiala rehabiliteringen uteblev. Var det Din far som inte ville??
Beträffande vanvården i hennes boende, tycker jag att Du skall anmäla situationen till Inspektionen för Vård och
Omsorg.
.
.
.
Hjärtliga hälsningar!
Peter Borenstein
________________________________________________________________________________
Rabbi Peter Borenstein, M.D.
Adjunct Professor of Neurology / Adjungerad professor i neurologi Ingatorpsgatan 2
S‐412 62 Göteborg, Sweden
+46‐708‐20 93 03
Bäste dr Mats Ullén,
Jag skriver till Dig i Din egenskap av husläkare till Ida Johansson (220909-8744). Själv är jag vikarierande underläkare i Stockholm och vän till en av Idas nära anhöriga, Calle Johansson, och det är på så vis som jag har kommit att ta del av Idas historia och hennes problematik kring att erhålla inneliggande rehabilitering efter sin tid på Östersunds sjukhus.
Kort bakgrund:
Ida drabbades av en vänstersidig mediainfarkt juni-12, med nuvarande sequele högersidig pares och expressiv afasi. Hon hade i efterförloppet blivit remitterad två gånger till Remonthagen för inneliggande rehabilitering efter akutvården, och två gånger har Idas andra anhöriga avbrutit denna rehabperiod. Orsaken till avbrytandet är mig obekant, men det som uppdagats för mig är att det ter sig inte ha varit baserat på patientens egna önskemål eller oförmåga att tillgodogöra sig rehabiliteringen.
Remissförslag:
Eftersom jag inte är behandlande läkare till Ida och har liksom Du, journalförningsplikt och uppföljningsskyldighet till de patienter för vilka jag skriver remiss, går det inte att jag själv skriver en sådan. Det jag å andra sidan kan göra är att skriva ett remissförslag till behandlande läkare för remittering till Remontahagen för en period av inneliggande rehab. Motiveringen behandlas i följande punkter:
Östersunds Rehabcentrum Remonthagen har accepterat Ida för inneliggande rehab och väntar nu enbart remiss.
Ida har tidigare blivit remitterad för rehabilitering, och således bedömts som rehabiliteringsbar. Vad jag förstår, och som även observerats av andra i Idas närhet, är hon motiverad till rehab och har gjort framsteg under den tid som hon tagit del av sådan. (Utlåtanden kan inhämtas från journaluppgifter på sjukhuset och Remonthagen).
En patients rehabiliteringsbehov bedöms av professionen och inte av de anhöriga. Efter diskussion med sjukhusjurister samt Socialstyrelsen styrks att det inte heller finns någon rangordning för vem av en patients anhöriga skall få ”bestämma” över dennas vård om patienten själv ej kan förmedla sig.
Ett godmanskap bör inte heller användas för att överrösta behovet av rehabiliterig. Det anordnas visserligen ”om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person”. Det stämmer att Ida är i behov av en god man, men att frånhållas rehabilitering efter att, av professionen, bedömts som rehabiliteringsbar är inte liktydigt med ”att sörjas för”. Snarast tvärtom.
Rehabilitering efter akut strokevård, om rehabpotential och träningsmotivation finns, brukar vara en självklarhet. Mycket tacksam ifall pat kan få chansen till rehabilitering enligt den initiala planen, trots att lång tid har förflutit sedan dess, innan ännu längre tid förflyter. Remonthagen väntar enbart remiss.
Bästa hälsningar,
Agnes Gorczyca, vik. ul., Stockholm
From: Carina Johansson
Sent: Friday, August 10, 2012 1:43 PM
To: Calle Johansson
Subject: Re: Hur mår Ida Johansson?
HEJ IGEN!!
Din mamma hade det vi kallar en mediainfarkt på vänster sida i hjärnan, d v s i det område med blodkärl
som försörjer det område som sitter ganska centralt i hjärnan och då på vänster hjärnhalva. Under
vårdtiden här hölls kontroll på blodtryck och puls mm regelbundet enligt det vi kallar strokerutiner, d v s
var sjätte timme dygn ett, och sedan två gånger/dygn. Blodtrycket har legat stabilt på 150-160/80, och pulsen runt 80, vilket är bra(väldigt bra för en gammal människa).
Det finns ju ingenting som hindrar din mamma från att aktivera sig fysiskt.
.
.
.
m v h
Cina Johansson
Koordinator/undersköterska strokeavdelningen
Medicinska specialiteter
Område Hjärta Neurologi Rehabilitering
Region Jämtland Härjedalen 2016-03-24
Vid granskning av journalanteckningar från den tiden då remiss skrevs för din mor
framgår det, precis som du angivit, att remiss skrevs 120731 och att den sen togs tillbaka
120806 i samråd med döttrar och make.
.
.
.
Med vänlig hälsning
Lena Olander Anna Frisk
Områdeschef Enhetschef
Idas egna önskan:
From: Eva Törnqvist
Sent: Tuesday, December 9, 2014 4:54 PM
To: Angelica Texmo
Cc: Calle Johansson
Subject: Ida Johansson
Hej!
Jag skriver angående Ida Johansson, 220909-xxxx.
Jag arbetar själv som överläkare i Stockholm och har tidigare även arbetat vid geriatriken i Stockholm. Jag har fått beskrivit för mig hur Ida har behandlats på boendet sedan drygt 2 år tillbaka och jag har konstaterat att stora delar av den vård och omsorg ej är förenligt med modern svensk vård och omsorg. Jag har därför skrivit anmälan till IVO angående detta.
Det har också varit klart att Idas närstående haft olika grader av kunskap kring vad god vård och omsorg kan vara och olika åsikter hur man bäst bevakar Idas rättigheter. Trots detta har man utsett Idas make till God man.
Det har tex framkommit att Ida vid flera tillfällen bryskt fått läggas och stängas in i mörkt rum. Förutom verbala protester har hon inte haft några fysiska möjligheter till något alternativ. Vidare har det även framkommit att man ibland pga krav från Idas make tillika god man med fysiskt våld och under protester lagt Ida för kvällen och släckt rummet. Det finns ett otal beskrivningar av bestraffningar och inlåsning på mörkt rum. Dessa händelser är att betrakta som en tvångsåtgärd inom vården vilket det ej finns lagrum för varken gentemot patienten eller Levinsgården, det är därtill högst oetiskt. Detta är således exempel på kraftigt övervåld/övergrepp mot patient i försvarslös ställning.
Jag skriver till dig då jag och Idas son Calle Johansson starkt ifrågasätter valet av god man då Idas make ej kan bedömas själv kunna stödja sin hustru Ida i att förvalta hennes intressen/rätt på bästa sätt.
.
.
.
Mvh/
Eva Törnqvist
September 12th Update
September 12, 2016
Please click on the following document to open it:
Person med tydliga stroke-symptom vägras vård av vårdgivare
April 28, 2016
(An English translation follows the Swedish text.)
Ida Johansson, 220909-8744, blev under måndagen den 25 april 2016 mycket dålig och fick primära stroke-symptom. Boenden på Levinsgården reagerade på att något inträffat med Ida. Trots det kallar inte personalen på Levinsgården på ambulans även fast de ser att hon blivit dålig och vet att sådana symptom kräver akut agerande och att det gäller liv och död. Det är oerhört viktigt att den drabbade får vård så fort som möjligt.
När jag anländer senare på kvällen ser jag också samma sak, hennes ansikte är helt förändrat. Höger kind hänger ner liksom höger mungipa. Tungan har dragit ihop sig som en boll och hon har svårt att kontrollera den. Ljuden som kommer ut ur hennes mun är bara sludder. Även vänster hand har påverkats vilket hon visar. Det är blod på ansikte, kudde och i näsan.
Att något allvarligt har hänt är utom alla tvivel. Personalen ringer trots det inte efter ambulans.
Jag ringer själv 112. Ambulans skickas till Ida. Symptomen är lika glasklara när ambulansen anländer. Ida är mycket illa däran. Trots det akuta läget och de tydliga symptomen vägrar ambulansen, efter att ha pratat med personalen på Levinsgården, att ta Ida till sjukhus. Ida tvingas tillbringa natten utan vård på Levinsgården.
På tisdag morgon är Ida i mycket dåligt skick. Distriktsläkare Håkan Jonsson och enhetschef Barbro Blom besöker Ida. De vägrar låta Ida få vård. Håkan Jonsson säger tydligt att han inte tänker låta Ida få åka till sjukhus.
Symptomen är tydliga. Jag har tagit bilder i ett email som jag visar för Håkan. Håkan fortsätter att vägra Ida vård och påstår att inga förändringar har skett trots att både boende på Levinsgården och jag har sett stora förändringar, samt att jag har visat bilder med tydliga bevis på förändring. Efter uppvisande av bildbevis kräver läkaren Håkan Jonsson att jag genast lämnar hans arbetsrum. Han påstår att mitt uppförande inte är acceptabelt och att han inte vill ha ytterligare kontakt med mig.
Material:
Videoklipp innan och efter det inträffade:
Innan: https://goo.gl/TzpjJ8
Efter: https://goo.gl/nhqWia
Bilder från tidpunkten när ambulanspersonalen vägrade ta Ida till sjukhus: https://goo.gl/m4Kg0w
ENGLISH TRANSLATION
Ida Johansson, 220909-8744, was on Monday, April 25, 2016 very poor and had primary stroke symptoms. Accommodation on the farm Levin responded that something happened with Ida. Although it does not call the staff at the Levin farm ambulance even though they see that she was poor and know that such symptoms require emergency action and to regard life and death. It is extremely important that the victims receive care as quickly as possible.
When I arrive later in the evening, I also see the same thing, her face is completely changed. Right cheek hanging down like the right corner of her mouth. Tongue has pulled together like a ball and she has trouble controlling it. The sounds that come out of her mouth are just incoherence. While the left hand was affected as she shows. There is blood on the face, pillow and in the nose.
That something serious has happened is beyond question. The staff call even though it is not an ambulance.
I call yourself 112 ambulance sent to Ida. The symptoms are as crystal clear when the ambulance arrives. Ida is a very bad way. Despite the urgent situation and the obvious symptoms refuse the ambulance, after talking with the staff at the Levin farm, to take Ida to hospital. Ida forced to spend the night without a care in the Levin farm.
On Tuesday morning, Ida is in very poor condition. District Medical Officer Håkan Jonsson and Head Barbro Blom visiting Ida. They refuse to let Ida care. Håkan Jonsson says clearly that he does not intend to let Ida get to go to hospital.
The symptoms are clear. I have taken photos in an email that I show Håkan. Hakan continues to refuse Ida care and states that no changes have taken place despite the fact that both residents of Levin farm and I have seen great changes, and that I have shown pictures with clear evidence of change. After the presentation of photographic evidence requires the doctor Hakan Jonsson I immediately leave his office. He claims that my behavior is not acceptable and that he did not want further contact with me.
Material:
Video clips before and after the incident:
Before: https://goo.gl/TzpjJ8
After: https://goo.gl/nhqWia
Photos from the time the paramedics refused to take Ida to the hospital: https://goo.gl/m4Kg0w
Ida was refused stroke rehabilitation
December 8, 2015
Ida Johansson, 93, suffered a stroke in the summer of 2012. Since then, she lives in a retirement home called Levingsgården in Gäddede, in the municipality of Strömsund in northern Jämtland. Her son Calle Johansson fights to get the right care and rehabilitation for her..
Ida lost the ability to speak and was paralyzed on her right side at the stroke in June 2012. Her mental capacity, however, is intact and she can make herself well understood. In the acute stage, she received good care at the hospital in Östersund, with both physical therapy and occupational therapy once or twice a day, starting after one day as she lay on the stroke emergency room. She was very willing to training, says Calle.
Ida was supposed to receive care at Remonthagen rehabilitation center in Östersund. But her daughter and husband stopped the referral a local physician in Gäddede had written. He agreed to send Ida to Levinsgården , a place that she had expressly asked to never move to.
There are plenty of shortcomings in the care at Levinsgården. Calle has continually pointed out that Ida and other residents are abused both mentally and physically by the staff. Both staff and relatives call him “a work ambience problem”. He has been harassed and threatened on several occasions and received a restraining order. Levinsgården claims to have a stroke rehabilitation program, but what is in the document does not take place.
– My mother is struggling, but she feels terribly bad about the situation. The staff has possibly gotten better at hiding what is going on Levin farm. However, abuse and neglect continues as before, says Calle on the situation.
Many visitors can testify how bad the situation is at the retirement home. Here are some examples:
– Ida is forced to lie in bed most of the time, against her will. Other residents are frequently confined to their rooms, encouraged to rest all day
They do not have access to some activity or other stimulation. The rooms are soundproofed and occasionally locked. Excessive resting generally has adverse health effects and is adverse for the treatment of stroke patients. – Ida is frequently isolated in darkness, which can bring on depression.
– Ida may not go to the bathroom when she wants and often forced to make defecate in bed, and sometimes lies in her own excrement for hours.
– Ida gets large doses of the sleeping pill Imovane, often making her clumsy and confused.
– Ida’s health has deteriorated during her stay at Levinsgården; She has untreated lung-, skin- and toenail infections.
– Oral hygiene is poor. Ida has lost several teeth and has difficulty eating because she has so much pain in the mouth. This can cause infections that can be fatal for her age.
– A large part of the staff shows no respect toward Ida and the other residents. They talk over their heads, lifting and moving them without warning or explanation what they do.
– Ida is treated by the staff and some of her relatives as if she has no mental capacity at all, even though she can clearly demonstrate her approval and disapproval.
Calle has made a number of attempts to lift the problems with Strömsund municipality but they have been fruitless. Several complaints have also been made to the Inspectorate for Health Care, IVO, but apart from an injunction to fix Ida’s teeth there has been no results .
– Friends of mom and me who have visited Levin have begun to contact politicians, international media and international human rights organizations to try to improve the situation. The local media has sadly not wanted to cover this, says Calle.
Maria Holm
Freelance journalist
Miljömagasinet Article
December 2, 2015
Here is an article that was published this week in Miljömagasinet, an independent national newspaper that focuses on environmental issues putting the human and the environment in the center, both in Sweden and internationally. They have a reputation of being fearless and not stepping back on inconvenient questions. They also write about people who want to change the world for the better when it comes to the environment, health, and human rights.
See also:
Audio:
and
Journaliststudenter grankar Frostviken
November 13, 2015
Skickar här en länk som kanske har ett visst intresse.
Vi har tidigare höjt Gäddede och det lokala engagemanget till skyarna. I dag fick vi se en annan sida. En mörk sida.
Marita Orrmalm Hansson är undersköterska. Hon har tidigare arbetat på Närvården i Gäddede, men allergiproblem tvingade henne att säga upp sig. När hon sedan ville tillbaka var hon inte välkommen. Trots att Närvården var i stora behov av undersköterskor – och Marita, med 17 års erfarenhet, var mer än kvalificerad för arbetet. Vi pratar om Maritas kamp efter svaret på varför hon inte blev anställd – som gjorde henne utfryst, mobbad och till slut tvingade henne att lämna bygden.
Här hittar ni hela artikeln, med tillhörande ljudinslag.
Med vänlig hälsning
Gustaf
Video: Mobbing, utfrysning och vanvård inom Närvård Frostviken
Notes from Sunday, June 21st
June 23, 2015
SUNDAY JUNE 21, 2015
…I told Mom that I had a lot of work to do so i needed to go home. I haven’t been able to make my diary easily searchable for some time and I am far behind in people I need to write to. I told Mom what I was doing. She was happy about that. But she was still completely terrified what I was about to leave. So I stayed a bit longer. I was planning to leave at 5pm. But I stayed until 7:20pm. Mom was wonderful. We ate together, washed the dishes and talked. But when I tried to leave she was terrified. She knew what was waiting. I also knew what was waiting her. I also knew that I couldn’t stop the abuse even if I was there, so I was hoping that I could help Mom better by going home and work. After I got home I regret that I left. I know that I have a lot of work to do. And I know that I can’t stop the abuse by being there with Mom. But Mom would have felt a little bit safer if I had been there and if I had come in and hugged her after the abuse. If I had been sitting by her bed when she was falling asleep. I hope that Mom managed to have a good night. And I hope that the work I did by going home will make a difference. Here are some notes from the day:
* It was a beautiful day. After a horrible spring and beginning of the summer this was the first real summer day. It was sunny and no wind. It was the first warm day. A tiny bit cold in the air, but the sun kept it warm and it was no wind.
* 2:40pm, I arrive to Levinsgården.
* Mom is in bed in a dark room, even though it is a gorgeous day.
* Mom is happy to see me. She hugs me.
* I ask Mom why she is in bed on a dark room. She doesn’t know.
* I ask Mom if she wants to get up. The answer is yes! There is no doubt. She pulls the blanket off and she tries to get out of bed herself.
* I tell Mom that it is beautiful weather outside and I ask her off she wants to take a walk. She is excited about this.
* I tell the staff that Mom wants to get up. They are not very enthusiastic about this, but there are other people around so they promise to come and help Mom out of bed.
* It takes a while, but eventually they show up.
* Mom is terrified when she sees Sven. She is really scared of him. I do have to leave though, since they don’t allow me to be with Mom.
* What follows is horrifying even from the outside of the room. Mom screams in terror. When I can go in to her a few minutes later she is in shock, just sitting in her chair not moving. Was this really necessary?
* Mom is happy to see me, but it takes a few minutes for her to get back. She is happy though to take a walk, so we leave fought away.
* 3pm, We leave Levinsgården. Mom opens the doors. She is happy when she gets outside.
* We decide to buy an ice cream, so we head down to Westbergs. It turns out that it is a few minutes after 3pm, so he is already closed. He is still inside. He unlocks the door and lets us in so we can buy an ice cream. Really nice.
* I let Mom pick her own ice cream. She chooses Daimstrut. I ask her to get me the same, which she does. Arnold has already closed the can register so we have to come back and pay tomorrow. Mom thank him when we are leaving.
* We sit across the street in the sun eating our ice creams. Mom is very happy. I eat my ice cream a little bit quicker than she, so then she wants to share the end with me. She is as generous as she always has been.
* When we are done eating Mom throws away the garbage in the bin.
* We take walk to the lake by the hotel. The lake is beautiful. Mom is really enjoying this. She has not been allowed to see the sun or be outside for a very long time. She is takes by the beauty of the lake and the mountains.
* We keep walking through the camping on our way back. Mom is very happy to see people and animals. When they greet us Mom greets back.
* When we walk back we meet Margoth Swanström outside Bilisten. Mom was not very enthusiastic to see her. I don’t know why. She was still very polite though.
* 4:45pm, We turn up towards Levinsgården. Mom gets sad and worried. I tell Mom that we don’t have much of an option right now. We have to go back to Levinsgården for dinner. It is very clear that Mom doesn’t want to. I tell Mom that I am working to let her get out of Levinsgården. She looks a bit hopeful. But I also tell her that there are people working hard to refuse her to get out of there. I tell Mom that Margareta (her daughter) and Dad are refusing her to get out of there. Mom looks devastated and she shakes her head. When I again tell her that we don’t have much of on option but to go back to Levinsgården she doesn’t look happy, but she doesn’t object.
* 4:50pm, We are back at Levinsgården. Mom opens the doors.
* I tell Mom that she can pull herself forward using the handrail if she wants. She does. Mom is awesome. She world’s really hard and she does really well. The abuse at Levinsgården has been devastating for her, but she hasn’t given up. She still wants to train to get better. She is amazing!
* On the way to Mom’s room we meet Märit in the corridor. She is very happy to see us. I tell her the midsummer greetings that Linda sent to her and Mom. Both Mom and Märit are happy about this. They want to send greetings back. I take a picture of them to send to Linda.
* 5pm, Dinner is not ready, so Mom and I go in to her room. Mom is not happy to go in to her room. She looks anxious and worried. I can’t blame her. We drink a glass of water and sit by the table. I tell Mom that I will leave to go to Gussvattnet to eat and work when she gets her dinner.
* 5:15pm, Dinner is still not ready. Mom and I go outside her room to take a look. The other residents are sitting by the table now, but there is no food on the table. Mom and I go back on to her room to wait until the food is ready.
* 5:20pm, Staff brings food into Mom’s room. I tell them that I will leave so it is better to let Mom eat with the others. Staff is not very interested to let Mom out of her room. It is also very clear that Mom wants me to stay. So I decide to stay and eat with her.
* Mom is happy that I am staying. She is eager to share her food with me. I tell her that I have put a can of white beans in her cupboard. I will heat this up and we can eat together.
* I do try a little of Mom’s food. Mom prepares the best piece for me and gives it to me. The food is completely disgusting. The potatoes is cold and so is the rest of the food. It doesn’t taste good or look good. I was still very grateful to Mom. She selected the best piece and she prepared it nicely with everything on before she gave it to me. That was the best she could do.
* 6pm, We finish dinner. Mom cleans up on her plate. She helps cleaning up the table.
* Mom helps with the dishes. I wash and she dries. She puts away the utensils nicely in the drawer and she hands me the plates and the glasses.
* When we are done I tell Mom again that I need to go to do some work. I tell her what I will do. She is grateful for this, but she is terrified when I am about to leave. I tell Mom that I will help her out in the TV-room so that she doesn’t have to be alone. There might be something to watch on the TV there will be someone that sees if she needs anything (I knew that was a lie, but it would still be a better chance that someone would care than if she would be locked in to her room alone).
* I helped Mom out to the TV room and placed her next to Boar. Boar is really nice. When I tried to leave and Mom was terrified he talked to Mom and tried to make her feel safe. Mom was completely terrified though, so I decided to stay a bit longer with her.
* Mom and I talked. She explained things very clearly even without words. I told her what I was hoping to do and how I am trying to help her get out of there. She was happy when I explained, but she was still terrified every time I was trying to leave. She knew what was waiting her. I can’t blame her for being terrified. I too knew what was waiting her.
* In any normal place I would have been able to stay with Mom and do my work there, making her feel safe and have the company she wanted. But in any normal place I wouldn’t need to do this work. What happens at Levinsgården should never be possible to happen.
* 7:20pm, I left Mom at Levinsgården. Mom was still terrified, but she did show understanding when I explained what I was going to do. Boar cared a lot and he tried to comfort her. It was still heartbreaking to hear Mom’s scream in horror when I left.
* When I left I thought that it was the best thing so I could get some work done. No solution would be good, but since I haven’t been able to do the work I need to help Mom out of Levinsgården I was hoping this would be the best option – or at least the least bad option. So I left praying that Mom would have a decent evening.
* After I got home I regret that I left her. I know that I couldn’t stop the abuse by being there. With the support from Britt-Marie Hallin at IVO Levinsgården will continue the abuse. My presence won’t stop them. I know that. Mom knows that. Levinsgården have proven this many times. I also know that I needed time to write this and other things to be able to help Mom. But I still regret that I left her. Even with the abuse that was awaiting her it might have been easier for her if I had stayed. And it might have been much easier for her if I had come in to sit by her bed after they were done. It would have made her feel safer even though I couldn’t stop the abuse. Now I hope that my writing and my work will help her in some way.
* Mom did have an amazing few hours when she was allowed out of her isolation cell. She was allowed to get out, get fresh air, see the sun, meet people, exercise by pulling herself, feel valuable by helping, care for others by showing her generosity, eat ice cream and have fun. This is never a popular thing at Levinsgården. I wonder what Mom will have to face after this. More restrictions? More isolation? More drugs? More abuse? What arguments will they use this time?
See also notes from Mother’s Day, when they were violent to her when she objected to their abuse. And also other notes from June.
June 16th Update (Swedish)
June 16, 2015
Här är några exempel från Levinsgården:
Förlamad efter en Stroke ges en dam Lactulose, vilket är gasbildande. Damen vrider sig så mycket hon kan i fruktasvärda plågor. Men hon ligger på ryggen och kan inte få ut gaserna. Magen sväller upp. Hon gråter och skriker av smärta. Hon stängs in liggande på ryggen i grymma plågor hela natten. Hon kan inte röra sig eller få ut gaserna. Hon gråter och skriker instängd på rummet. Svetten rinner i pannan av de svåra smärtorna. Men hon är instängd hela natten. Varje minut måste ha varit en evighet av plågor. Damen i fråga var 89 år. Förutom de grymma obeskrivliga plågorna under timmar som var evigheter utsattes hon för stor livsfara då gaser hos äldre personer kan ge hjärtstillestånd.
Förlamad och med svälgproblem efter en Stroke där hon förvägrats vård placeras en 90-årig dam den 3 november på rygg efter att hon har blivit kräksjuk. Hon låses in ensam på rummet liggande på rygg. Hon vet att hon inte kan vrida sig om hon skulle behöva kräkas. Hon vet att ingen kan höra hennes rop på hjälp där hon ligger inlåst bakom en ljudisolerad dörr. Hon vet att hon ofta sätter i halsen eftersom hennes svaljfunktion har blivit försämrad av Stroken. Hon vet att hon kommer att behöva kräkas – men hon vet inte när. Det enda hon vet är att när hon behöver kräkas kommer hon nog att kvävas i hennes egna spyor. Hon kräks under natten. Hon har spyor över ansikte, hals, hår och på kudde. Hon överlever, men hon får ligga i sina spyor under natten. Hon är svårt traumatisera av det hon utsatts för. Men hon överlevde…
Förlamad efter en Stroke och med svårigheter att själv borsta sina tänder vägrar personalen att hjälp en 89-årig dam med sina tänder. Hon har fruktansvärd andedräkt på dagarna och hennes obehag i munnen är tydliga. Redan inom en månad börjar hon få fruktansvärd tandvärk. Men hon är förlamad. Hon kan inte ta sig någonstans själv. Hon gråter i smärta, men personalen vägrar att ta henne till tandläkare. Hon har sådana fruktansvärda plågor att hon inte vet var hon ska ta vägen. Men hon är förlamad och hon kan inte ta sig någonstans. Hon kan bara sitta i sin rullstol med dessa grymma plågor som skulle göra vem som helst galen. Hon gråter av obeskrivlig smärta. Efter ytterligare ett par månader börjar hennes tänder lossna och hon har inflammation i tandköttet. Hon har mycket svårt att äta och skriker ibland av plåga när hon försöker tugga något. Då tar personalen henne bort från matbordet och låser in henne på rummet bakom en ljudisolerad dörr där hon ensam sitter i rullstolen och skriker och gråter i obeskrivliga plågor från hennes håliga lösa tänder och inflammationer i tandköttet. Om hon inte äter eller om hon gråter eller skriker av smärta bestraffas hon med isolering – ofta i mörkt rum – tills hon har blivit ”snäll”.
Och hur kommer det sig att de äldre kan bli utsatta för hot om att plågorna ska upprepas utan anledning eller att de ska sättas i isolering ifall de inte kan utföra något som inte står i deras makt?