Brev från Simal Saujani

8 januari 2015

Följande är ett brev författat av Simal Saujani som tillbringade tid med Ida Johansson och Calle Johansson under julhelgerna i december och januari 2014/2015 på besök från Kanada.

Brevet, som bifogas, skickades till Drottningen av Sverige: gäddede besvärsskrivelse.

Hennes Majestät Drottningen,

Jag skriver till er idag på uppdrag av en vän och hans mamma. Det är en svår historia att berätta, men kanske ännu mer, en svår historia att höra. Jag anser dock att den förtjänar att bli hörd, för vi är alla familjemedlemmar, föräldrar och barn. Min oro gäller den respekt, värdighet och medkänsla som vi visar de äldre i vårt samhälle. Tyvärr verkar det som om det finns en tradition, oberoende av plats, kultur eller land, som marginaliserar de äldre. Jag ber om ert mod och er styrka, och er vänlighet; varje liten ansträngning för att lindra kampen för denna unga man och hans mamma. För genom att hjälpa dem tror jag att vi förbättrar livskvaliteten för alla.

För två år sedan drabbades Calle Johanssons mamma, Ida Johansson, av en stroke. Hon förlorade förmågan att använda sin högra arm och mycket av sin förmåga att kommunicera med ord.

Trots detta är hon, som vanligt när det gäller strokeoffer, fortfarande en livlig, engagerad och eftertänksam kvinna.  Men eftersom vi väljer att försumma henne förvärras hennes lidande. Vi förvägrar henne små bekvämligheter och ger henne läkemedel; ett nattljus (som ibland tas ifrån henne) skulle lindra hennes rädsla för mörkret mycket bättre än påtvingade sömntabletter. Vi nekar henne grundläggande vård och lämnar henne liggande långa timmar åt gången, oförmögen att röra sig i sin egen avföring. Vi tar ifrån henne rätten att välja och lämnar henne inlåst på vårdhemmet Levinsgården (Kullenvägen 10, 830 90 Gäddede), - trots hennes tydliga och upprepade önskemål om att få vara någon annanstans.

Jag träffade Ida för första gången söndagen den 4 januari. Hon var först nervös tills Calle förklarade att jag var en vän; förståeligt eftersom hon sedan inskrivningen på Levinsgården har utvecklat en rädsla för personalen och alla nya som hon inte känner igen. Vi satt tillsammans och tittade på skidåkning på TV och delade lite mat. Det var en liten artighet, men det var lätt att se vilken glädje och stolthet det gav henne att bjuda mig på te vid sitt bord. Hon insisterade på att jag skulle smaka på kakorna och såg till att ge mig några. Jag är glad att kunna säga att när vi träffades två dagar senare var hon mycket mer bekväm med mig och sträckte ut sin hand för att hålla min. Vetskapen om att hon är kvar där mot sin vilja gör mig djupt ledsen.

Ida har beviljats flera möjligheter att flyttas till en vårdinrättning och få fysisk rehabiliteringsterapi. Trots de traumatiska åren på Levinsgården kan hon fortfarande kommunicera och har uttryckt sin önskan att flytta. Valet,

är dock inte längre hennes. Varför har denna rättighet tagits ifrån henne? Varför förvägrar vi henne denna enda grundläggande mänskliga värdighet, rätten till personlig frihet?

Vad är vi så rädda för?

Jag tror att vi är ett bra samhälle när vi värdesätter och respekterar alla lika mycket. Jag ber er, var snäll och granska hennes omständigheter. Det är ömt att inse hur bräckliga vi kan vara.  Och ännu mer hjärtskärande att bevittna den orättvisa och grymhet

vi tillåter mot de svaga och olyckliga få. Jag hoppas att hennes berättelse kommer att få dig att agera, precis som det har fått mig att skriva detta brev till dig.

Jag ser fram emot att höra era tankar och idéer i frågan.

Med ödmjuk hälsning,

Simal Saujani