Mer information om torsdagen 28 mars 2013
January 28, 2015
Sammanfattning av mötet som citeras i #25 på denna sida: Kränkningar av FN:s rättigheter som Ida har utsatts för
Information
(- hot, lynchmobbskänsla för Calle)
Datum: torsdagen den 28 mars 2013
Plats: LG
Närvarande: stort möte, 30 personer, alla som bor på LG och alla deras familjer, LG:s personal, Barbro
Pappa, Mamma, Calle,
Följande händelse vittnar om LG-gruppens önskan att bryta ned Calle genom hot och förödmjukelse.
Calle fick ett telefonsamtal på morgonen den 28 mars för att informera honom om att LG skulle ha ett offentligt möte. Han fick ingen förklaring till vad det handlade om.
När han kommer dit blir han förvånad över att 30 personer är närvarande. Det är mycket troligt att de andra personerna hade fått förhandsbesked om mötet.
Alla boende och deras familjer är närvarande, många av dem bor långt bort så de har uppenbarligen fått förhandsbesked.
Barbro förklarar att LG aldrig har fått några klagomål men beskriver hur man skulle registrera ett klagomål om man ville.
Sedan säger hon, det finns ett klagomål. Hon läser upp detta för rummet och meddelar sedan att alla ska ta en paus för att fundera över det.
När de återsamlas ställer sig Calles far upp och läser från ett förberett uttalande att hans son, Calle, är ansvarig för att skicka in klagomålet. Stämningen i rummet vänder sig mot Calle.
Notera: Klagomålet lämnades in av Cecilia, inte av Calle. Se vidare: CECILIA ERICZONS FÖRSÖK ATT FÅ RÄTT I SVENSK DOMSTOL
Calle kunde inte försvara sig; allt han kunde göra var att stå där, hålla mammas hand och ta emot misshandeln.
Mötet fortsatte med attacker mot Calle under en längre tid.
Endast en person, Märit, boende i LG, ställde sig mycket modigt upp och sa, "det är faktiskt inte så bra här". Hon förklarar att de boende faktiskt inte behandlas särskilt bra.
Märits familj inflikar och antyder att hon inte vet vad hon pratar om och inte bör uppmärksammas.
Hennes dotter och barnbarn bekräftar båda sin övertygelse om att Märit är psykiskt sjuk och de protesterar. Märit säger (senare): "Hur ska du veta det? Du är ju aldrig här."
De frågade henne vad som inte är bra.
Märit säger: Personalen är oförskämd, de svär och de behandlar oss inte rätt.
Till slut är pappa klar och sätter sig.
Efter att pappa hållit sitt tal bröt rummet ut i applåder och alla stirrade ner på Calle.
Sedan anklagar personalen calle för att ha låst in mamma i ett mörkt rum. (Detta är vad Cecilia hade rapporterat till ivo).
Calle gjorde aldrig dessa rapporter, mest för att han verkligen fruktade för Mammas goda vård och till och med hennes liv.
Särskilt efter hoten den 8 september.
Calle kunde verkligen inte veta hur allvarliga deras hot var. de kunde verkligen döda Mamma och komma undan med det.
Dessutom avråddes calle från att gå till polisen.
Andra hade rapporterat till polisen och fått bakvända hot eftersom kommunchefen känner polisen
***
Följande brev är ett svar från Ohan Lunblad, en vän till Ida och Calle Johansson som var närvarande vid mötet torsdagen den 28 mars 2013 där Calle attackerades och fördömdes som ett hot mot Levinsgarden och Gaddede-samhället. Se #25 på denna sida: FN:s rättighetskränkningar Ida har utsatts för.
Brev från Ohan Lunblad:
Jag är glad att jag kunde besöka Calle och Ida, och jag försöker hjälpa till så mycket som möjligt! Tyvärr kunde jag bara stanna där en kort stund. Känslan jag har från detta besök är väldigt blandad. Ida hann jag träffa 7 gånger, på fyra dagar, och sista gången jag såg henne var torsdagen den 28 april, strax innan "informationsmötet". Jag har ambitionen att berätta om alla de sju besöken. Det här mailet handlar mest om det sista, så får vi se hur och när jag lyckas berätta om de andra.
Calle är så tacksam, och Ida har varit väldigt glad att se mig varje gång jag har varit där. Men det är uppenbart att hon inte känner sig trygg där hon är nu. Vi har hört henne skrika av skräck nästan varje gång vi åkt härifrån. En av kvällarna när vi lämnade, eller blev utsparkade, fick känslan av att gå genom den tomma korridoren och höra Idas skrik mig att tänka på filmen "the shining". Jag är inte ens säker på om jag helt kan förstå hur Ida måste känna.
På morgonen den sista hela dagen jag tillbringade i Gäddede följde jag med Calle när han tog Märit, som också bor på Levinsgården, på en promenad. Vi kom tillbaka med Märit ett par timmar före mötet och Barbro Blom sa att det fanns en person där som ville prata med Calle. Det var säkerhetsadministratören på Strömsunds komun som hette Irene.
Vi tre satte oss i lobbyn och hon förklarade att hon ville förstå hur det låg till med Calle, Ida och Levinsgården. Jag följde mest samtalet tyst och lade märke till ett par saker som fick mig att känna att det inte riktigt stämde. Hon hävdade att hon ville se till att Ida skulle behandlas med respekt och få rätt vård, men ibland kände jag att hon var väldigt defensiv. Till exempel satt hon flera gånger med armarna i kors och lugnade ner sig för att det som hade gjorts fel inte kunde ha hänt. Hon hade också en del konstiga frågor och kommentarer. Frågade Calle hur mycket mer han klarar, som om hon fiskade efter hur snart han skulle kollapsa, och bad sedan om ursäkt för att hon frågat, inte för att ge uppskov. Hon hade börjat med "Är det inte grått här!", (Nej, Ida är rädd!) och "Och Ida måste vara så mycket bättre nu." (Nej, hon blir sämre varje dag på grund av "behandlingen".) "Men det kan väl inte bero på personalen på Levinsgåden?" (Jo, det är de som tvingar Ida till sängs, för mycket av tiden och mot hennes vilja...) Och hon klargjorde att hon, som säkerhetsadministratör, hade satt upp vissa restriktioner för vad man får göra i byggnaderna, "för att skydda de som en gång anställts av Strömsunds komun". Men här är det regler som inte stämmer överens med svensk lag...
Mot slutet av samtalet med Irene tryckte jag på för att hon skulle få träffa Ida tillsammans med Calle.
Hon hade frågat om hon fick träffa Ida, men hade visat lite tveksamhet. Det var några minuter kvar till det stora mötet så vi gick in för att träffa Ida. Som vanligt var hon väldigt glad över att se Calle och mig.
När jag observerade Ida medan Irene pratade med henne om när hon bodde i Gäddede, var det uppenbart för mig att Ida förstod vad Irene pratade om. Jag kunde lätt läsa på Idas ansikte vad hon försökte säga, t.ex:
"Hej, vem är du?"
"Ja, det kommer jag ihåg, eller hur Calle!"
"Jag är glad att se en ny person här!"
"Nej, gå inte, vi har inte pratat färdigt!"
Så påståendena om att Ida inte kan kommunicera är definitivt inte sanna!
När informationsmötet skulle börja fylldes rummet med folk och jag blev ombedd att gå därifrån av Calles pappa. Jag frågade Barbro Blom om jag fick stanna men hon sa att det bara var för nära anhöriga. Jag frågade om jag kunde vänta utanför och hur lång tid mötet skulle ta, och hon sa att mötet skulle ta en och en halv till två timmar. Calle bad mig att ge honom några bananer eftersom han ännu inte hade fått någon lunch. Innan jag gick sa jag till Barbro att jag skulle komma tillbaka för att ge Calle något att äta.
När jag kom tillbaka hade Irene, säkerhetsadministratören, sett mig genom fönstret och kom för att möta mig i korridoren. Hon viskade att Calles pappa talade och att ögonblicket inte fick störas, och tog bananerna till Calle. Då hörde jag att publiken applåderade, och jag fick en reläart dålig känsla och jag skakade när jag lämnade byggnaden. Jag visste att Calle var ensam där inne med alla emot sig, och jag kände mig ledsen över att jag inte kunde stötta honom under mötet. Det var definitivt inte ett möte som skulle ha varit trevligt att vara på, särskilt inte ensam.
/Ohan
*****
Ytterligare anteckningar från Calle Johansson angående mötet:
Mötet var torsdagen den 28 mars 2013.
Den lilla saken är att Märits dotter och dotterdotter inte uttryckligen sa att Märit är galen, även om det blev resultatet. Det de sa var att Märit är mindre vetande och att ingen ska ta notis om vad hon säger - ett enkelt sätt att få tyst på henne inför alla de andra. Ingenting kunde vara mer osant, vilket både Ohan och Cecilia kan bekräfta som har träffat Märit.
Märit är mycket smart och snabbtänkt och hennes timing är oklanderlig. Hon gjorde en riktigt anmärkningsvärd sak i slutet av detta möte - en sak som till och med slår filmerna. En liten sak som fick alla andra att tystna. I slutet av mötet var det en mycket hotfull stämning i rummet, där människor på mötet hade påstått att jag var mentalt sjuk och psykotisk (även om det hela verkade mycket iscensatt eftersom människor visste när de skulle prata under ledning av Barbro och att pappa till och med hade sitt tal nedskrivet). Ohan beskriver det väl i sin rapport. När mötet är över är folk MYCKET arga på mig och det kändes uppenbarligen inte tryggt att vara där. En person ställer sig upp och börjar klappa långsamt. Sedan följer andra efter tills hela rummet står upp och applåderar. Folk bildar en kö till pappa för att visa honom sympati och skaka hans hand och säga "Tack för vad du har gjort". Märit kom fram till mig istället, skakade min hand och sa exakt samma ord: "Tack för vad du har gjort". Personen som skakade pappas hand såg plötsligt riktigt löjlig ut och det tog udden av den ilska som de hade arbetat så hårt för att skapa. Jag var tvungen att skratta när Märit gjorde detta. Det var ett verkligt ögonblick.
Märit är en fenomenal kvinna. Hon har de mest mjuka och artiga, men perfekta kommentarer med perfekt tajming som kan klä av vem som helst när de gör fel. Det har funnits många sådana tillfällen under de senaste åren. Det skulle vara värt att skriva en bok bara om Märit. En annan av hennes träffsäkra kommentarer är från detta möte när hennes dotter och barnbarn hävdar att Levinsgården är riktigt bra och tar hand om sina boende riktigt bra och Märit svarar "Hur vet du det? Du är ju aldrig här.".
Ändå är det du har skrivit nedan korrekt. Det var ett hemskt, skrämmande och mycket obehagligt möte. Jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva möta ett sådant möte igen. Och definitivt inte utan Märit.
Recap of the meeting as cited in #25 on this page: UN Rights Abuses Ida Has Suffered
Informational
(- intimidation, lynch mob feeling for calle)
date: Thursday March 28, 2013
place: LG
present: big meeting, 30 people, everyone living at LG and all their families, LG staff, barbro
dad, mom, calle,
The following incident speaks to the desire of the LG group to break Calle’s spirit, through threats and humiliation.
Calle received a phone call the morning of March 28th to inform him that LG is having a public meeting. He received no explanation as to what it was about.
When he arrives, he’s surprised by 30 people being present. It’s highly likely that the other people had prior notice of the meeting.
All the residents and their families are present, many of whom live far away so they’ve obviously been given advanced notice.
Barbro explains that LG has never received any complaints but outlines how one would register a complaint if they wanted to.
Then she says, there is one complaint. She reads this to room, then announces that everyone should take a break to consider it.
When they reconvene, Calle’s father stands up and reads from a prepared statement that his son, Calle, is responsible for sending in the complaint. The attitude of the room turns against Calle.
Note: The complaint was actually made by Cecilia, not Calle. See: CECILIA ERICZON’S ATTEMPT TO SEEK JUSTICE THROUGH THE SWEDISH COURTS
Calle was unable to defend himself; all he could do was stand there, holding mom’s hand, taking the abuse.
The meeting went on with attacks on Calle for some time.
Only one person, Märit, resident of LG, VERY BRAVELY, stood up and said, “it’s actually not very good here“. She explains that the residents actually aren’t treated very well.
Märit’s family interjects and suggests that she doesn’t know what she’s talking about and should not be paid attention to.
Her daughter and granddaughter both affirmed their belief that Märit is mentally ill and they object. Märit says (later), “How would you know? You’re never here.“
They asked her, what’s not good.
Märit says, staff are rude, they curse and they don’t treat us right.
finally dad is done and sits.
after dad gave his speech the room broke in to applause with everyone staring Calle down.
then, the staff accuse calle of locking mom in a dark room. (This is what had been reported to ivo by cecilia.)
calle never made these reports, mostly because he genuinely feared for mom’s good care and even her life.
especially after the threats of sept 8.
calle really couldn’t know how serious their threats were. they could really could kill mom and get away with it.
furthermore, calle was discouraged from going to the police.
others had reported to the police and received backhanded threats since the commune manager knows the police
***
The following letter is a response from Ohan Lunblad, a friend of Ida and Calle Johansson’s who was present at the meeting on Thursday, March 28, 2013 in which Calle was attacked and denounced as a menace to the Levinsgarden and Gaddede community. See #25 on this page: UN Rights Abuses Ida Has Suffered.
Letter from Ohan Lunblad:
I’m glad I could visit Calle and Ida, and I try to help as much as possible! Sadly I could only stay there a short time. The feeling I have from this visit is very mixed. I managed to see Ida 7 times, in four days, and the last time I saw here was Thursday 28th April, just before “the information meeting”. I have the ambition to tell you about all the seven visits. This mail is mostly about that last one, and we’ll see how, and when, I’ll manage to tell you about the other ones.
Calle is so grate, and Ida has been very happy to see me every time I have been there. But its obvious that she does not feel safe where she is now. We have heard here scream in horror almost every time we left here. One of the evenings when we left, or was kicked out, the feeling of walking through the empty corridor, hearing Ida’s scream made me think of the movie “the shining”. I’m not evens sure if I can completely comprehend how Ida must feel.
In the morning of the last full day I spent in Gäddede I joined Calle when he was taking Märit, who also lives at Levinsgården, for a walk. We returned with Märit a couple of hours before the meeting, and Barbro Blom said that there was a person there who wanted to talk with Calle. It was the security administrator at Strömsund komun, named Irene.
The three of us sat down in the lobby, and she explained that she wanted to understand the situation regarding Calle, Ida and Levinsgården. I was mostly observing the conversation quietly and noticed a couple of things that made me feel that things did not quite add up. She claimed that she wanted to make sure that Ida will get treated with respect and get the proper care, but at times I felt that she was very defensive. For example she was several timer sitting with here arms in a cross and calming that thins that had been done wrong could not possible have been happening. She also had some strange questions and comments. Asking Calle how much more he can take, like she was fishing for how soon he will collapse, and then apologized for asking, not to give suspension. She had started with “Isn’t it grate here!”, (No, Ida is afraid!) and “And Ida must be so much better now.” (No, she get worse everyday due to the “treatment”.) “But it can not be due to the personal at Levinsgåden?” (Well, they are the one who force Ida to bed, to much of the time and against here will…) And she made clear that she, as the security administrator, had made up some restrictions regarding what you can do in the buildings, “in order to protect the once employed by Strömsunds komun”. But here rules are disagreeing with Swedish law…
Towards the end of the talk with Irene, I pushed for that she should see Ida together with Calle.
She had asked about seeing Ida, but had shown some hesitation. There was some minutes before the big meeting so we went in to see Ida. As usual she was relay happy to see Calle and me.
When I observed Ida while Irene was talking to here about when she was living in Gäddede, it was obvious to me that Ida understood what Irene was talking about. I could easily read on Ida’s face what she was trying to say thing like:
“Hi, who are you?”
“Ya, I remember that, don’t you Calle!”
“I’m glad to see a a new person here!”
“No, don’t leave, we are not done talking!”
So the claims that Ida is not able to communicate are definitely not true!
As the information meeting was about to start, the room was filling up with people and I was asked to leave by Calle’s father. I asked Barbro Blom If I could stay but she said that it was only for close relatives. I asked if I could wait outside and how long the meeting would take, and she said that the meeting would take one and a half to two hours. Calle asked me to get him some bananas since he had not yet gotten any lunch. Before I left I told Barbro that I would come back to hand Calle something to eat.
When I got back, Irene, the security administrator, had spotted me through the window and came to meet me in the corridor. She whispered that Calle’s father was speaking and that the moment was not to be disturbed, and took the bananas to Calle. Then I could hear that the crowd was applauding, and I got a relay bad feeling and I was shaking as I left the building. I knew that Calle was alone in there with everybody in there against him, and I felt sad that I could not support him in the meeting. It was definitely not a meeting that would have been pleasant to be at, especially not alone.
/Ohan
*****
Additional notes from Calle Johansson regarding the meeting:
The meeting was on Thursday March 28th, 2013.
The minor thing is that Märit’s daughter and granddaughter didn’t explicitly say that Märit is crazy, although that was the outcome. The way they put it was that Märit is less knowing and that no one should take notice of what she says – an easy way to shut her up in front of all the others. Nothing could be more untrue as both Ohan and Cecilia can confirm who have met Märit.
Märit is very smart and quick thinking and her timing is impeccable. She did one really remarkable thing at the end of this meeting – a thing that beats even the movies. A tiny thing that shut everyone else up. At the end of the meeting it was a very threatening atmosphere in the room, where people in the meeting had claimed me to be mentally ill and psychotic (although it all seemed very staged since people knew when they were going to talk directed by Barbro and that Dad even had his talk written down). Ohan describes it well in his report. When the meeting is over people are VERY angry with me and it clearly didn’t feel safe to be there. One person stands up and starts clapping slowly. Then others join until the whole room stands up applauding. People form a line for Dad to show him sympathy and shake his hand saying “Thank You for what you have done”. Märit came up to me instead, shook my hand and said the exact same words: “Thank You for what you have done”. The person shaking Dad’s hand suddenly looked really ridiculous and it took the edge off the rage that they had worked so hard to create. I had to laugh when Märit did this. It was a true moment.
Märit is a phenomenal lady. She has the most soft and polite, but perfect comments with perfect timing that can just undress anyone when they are doing wrong. There have been many of those occasions over the past couple of years. It would be worth writing a book just about Märit. Another of her spot on comments is from this meeting when her daughter and granddaughter claims that Levinsgården is really great taking care of their residents really well and Märit replies “How do you know? You are never here.”.
Nevertheless, what you have written below is correct. It was a horrible, scary and very creepy meeting. I hope that I never will have to face a meeting like this again. And definitely not without Märit.