Klicka här för den engelska sammanfattningen

• Min Mor fick en stroke den 29 juni 2012

• Hon vägrades vård av hennes dotter och man

• Hon har utsatts för ytterligare övergrepp och vanvård på Levinsgården i Gäddede, vilket hennes dotter och man både uppmanat till och godkänt.

• De som har invänt mot övergreppen har fått besöksförbud, blivit hotade och trakasserade.

   

  Det finns personer som har kommit fram till mig och tackat för det jag gör. De vill inte att jag nämner deras namn av rädsla för repressalier. Jag förstår deras rädsla och accepterar att inte föra deras namn vidare i det här skedet. Jag har dessutom själv fått smaka på dessa saker. Vad jag däremot inte accepterar är att man ska behöva vara rädd för repressalier när man anmäler vanvård, övergrepp och andra missförhållanden.

  Här följer en översikt av det som har skett. Det finns även en mycket utförlig och detaljerad dokumentation av allt som har skett.

   

  Det började med att min Mamma, Ida Johansson, fick en stroke den 29 juni 2012. Den satt i bakre delen av hjärnan på vänster sida. Hon förlorade talet och blev förlamad på höger sida. Den var allvarlig, men hon var kontaktbar och det gick att kommunicera med henne. Det var inte svårt att se skräcken i hennes ögon av att inte kunna röra sig eller att inte kunna prata riktigt (mer än halva ord). Men hon blev lugn när man höll hennes hand och sa att vi skulle hjälpa henne. Hon kunde inte ens ta sig ur sängen själv när hon behövde på toaletten, så hon var helt beroende av att kunna lita på att de runt omkring henne hjälpte henne med hennes behov. I det akuta skedet fick hon bra vård på lasarettet i Östersund. De hjälpte henne på toaletten när hon visade att hon behövde. Hon fick sjukgymnastik och arbetsterapi 1 eller 2 gånger om dagen med början redan efter ett dygn då hon låg på stroke-akuten. Den tiden på dagen när de kom och jobbade med henne och hon fick träna var då hon mådde bäst och var gladast. Hon försökte allt så mycket hon kunde och hon var mycket träningsvillig. Efter den akuta tiden skulle hon få vård på Remonthagens rehabiliteringscenter i Östersund. Detta lyckades dock min syster och min Pappa stoppa. Läkaren gick med på att skicka en stroke-drabbad patient till ett äldreboende, till Levinsgården i Gäddede, istället för att låta henne få vård för hennes skada. Äldrevården i Gäddede är dessutom känd för att inte vara bra. Mamma hade bett oss om att hon aldrig skulle hamna på Levinsgården eller på Forsgården i Gäddede. Det visste både jag, min syster och min Pappa – liksom många på byn, som har sett deras anhöriga snabbt tyna bort och vanvårdas.

   

  Det är givet att man inte vill hamna på ett äldreboende istället för att få vård. Att inte få vård för ett benbrott skulle vara hemskt nog. Att inte få vård när man inte kan röra sig eller prata är långt värre. Det går inte att ta miste på skräcken i Mammas ögon när hon inte fick vård längre – och när hon hade hamnat på Levinsgården som hon hade fruktat för att hamna på. Jag fick höra från andra att hon hade varit instängd på avlastningsrummet och gråtit nästan oavbrutet den första veckan. Jag var i Herräng och jobbade på ett dansläger när hon skickades upp till Gäddede. Jag avbröt jobbet och åkte upp till Gäddede. Som tur är hade jag hjälp av många vänner under tiden i Herräng. Flera var läkare och de tyckte att det hela var märkligt och mycket anmärkningsvärt. De sa att det inte finns på kartan att skicka en stroke-drabbad som kräver sluten vård till ett äldreboende. Jag fick tips om att prata med strokeförbundet. De sa samma sak, samt att när det gäller stroke så har man enligt lagen rätt till rehabilitering. Stroke drabbar 30000 svenskar om året. Det är en av våra vanligaste sjukdomar. Det är också den kanske mest plågsamma sjukdom man kan råka ut för då man till och med kan bli helt instängd i sig själv. Efter vad jag nu har sett så är det helt självklart att man gör allt man kan för att hjälpa en stroke-drabbad. Det är nog ganska lätt att förstå. Stroke är välkänd och det finns mycket bra vård för de som drabbas. Strokeförbundet var mycket hjälpsamma och positiva. Det skulle nog inte vara så svårt för Mamma att få vård för sin stroke. De var dock mycket förvånade över att någon i familjen hade försökt stoppa rehabiliteringen. Anhöriga gör tvärt om. De kämpar med näbbar och klor för att deras närmaste ska få mer och bättre vård. I övrigt berättade strokeförbundet ungefär samma som de gjort på lasarettet i Östersund om vikten av trygghet, träning, uppmuntran, att alltid någon finns till hands, familjens support och uppmuntran, stimulans och aktivitet, en positiv miljö, osv, men också om risken för rädsla, ångest, depression om man inte får den hjälp man behöver och har en bra miljö. De gav mig också kontaktinformation till strokeföreningens ordförande i Östersund. Jag pratade med henne och fick samma svar. Det är otänkbart att man vägrar någon vård efter en stroke. Hon undrade om Pappa var i chock. Att anhöriga skulle motsätta sig rehabilitering förekommer inte om det inte ligger något bakom. Även hon sa att det inte skulle vara så svårt att hjälpa Mamma att få vård. Jag fick fantastisk hjälp också av henne. Hon ringde upp på lördagen, mindre än ett dygn senare med 3 alternativ för rehabilitering. Det skulle räcka med att prata med distriktsläkaren i Gäddede för att få en remiss. Hon gav mig också kontaktuppgifter till Remonthagens strokerehabilitering så att jag kunde prata med dem. Jag pratade med distriktsläkaren Mats Ullén på måndagen. Han skrev ut en remiss till Mamma. Jag berättade för Pappa att Mamma nu hade en remiss till rehabilitering. Pappa ringde till min syster. Morgonen efter åkte Pappa ner till läkaren och stoppade remissen. Läkaren drog tillbaka remissen med motiveringen att Pappa för Mammas talan när hon inte själv kan prata. Kuratorn och överläkaren för sluten vård på Remonthagen ringde upp mig och frågade efter remissen. Mamma var välkommen dit omgående, men de väntade fortfarande på remissen. Jag berättade att distriktsläkaren hade dragit tillbaka den efter påtryckning från min Far. De tyckte det var mycket anmärkningsvärt att en anhörig skulle motsätta sig rehabilitering. Dels för att man vill hjälpa sina närmaste och för att stroke är ytterst plågsamt för den som drabbas. Men också för att det är svårt och jobbigt att ta hand om en stroke-drabbad. Varje liten förbättring skulle göra det enklare att hjälpa den drabbade – och det skulle vara till enormt värde för den drabbade själv.

  Jag fick även hjälp från vänner och läkare utanför Sverige, vilka berättade exakt samma sak. Bland annat en vän i London som har doktorerat inom afasi. Hon berättade hur viktigt det är med talträning och kommunikation samt hur viktigt det är att hon får professionell vård och att man börjar med det direkt. Även vänner i USA och i Schweiz berättade hur viktigt det är med trygghet och hur man använder volontärer för att hjälpa till så att det alltid finns någon till hands när man blir orolig eller behöver något och inte kan klara sig själv. Även de sa att det inte finns på kartan att man sänder en stroke-drabbad till ett äldreboende istället för till rehabilitering. Det är ren tortyr.

   

  Men det skulle bli långt värre...

  De 2 första veckorna på Levinsgården fick Mamma inte komma ut ur sitt rum. Sedan visade det sig att hon inte fick gå på toaletten när hon behövde. Hon höll sig så länge hon kunde och fick mer och mer panik, men till slut var hon tvungen att kissa och bajsa på sig. Jag tog upp instängning och nedbajsning med personalen. De sa att de inte hade tid eftersom de inte hade tillräckligt med personal. Jag tog upp det med ansvariga sjuksköterskor och med enhetschefen. De förnekade att de inte hade tillräckligt med personal och påstod att Mamma aldrig hade gjort på sig. Som tur var kom några av mina vänner upp och besökte mig och Mamma. De såg samma sak och blev mycket upprörda. De kontaktade socialchefen i Strömsunds kommun, Monica Grahn, bland annat för nedbajsning och instängning. Hon sa att det inte alls på några villkor får förekomma. Mina vänner kontaktade även MASen, kuratorn och kommunchefen.

  Instängning och nedbajsning är knappast den bästa vården för en stroke-drabbad. Efter att Mamma inte kunnat hålla sig längre och bajsat på sig var hon helt förgjord. Hon kunde bara ligga och stirra i ett par timmar utan att man fick kontakt med henne. Hon ville sedan att jag skulle hjälpa henne på toaletten vilket jag givetvis tyckte var självklart tills hon var på ett ställe där hon känner sig trygg. Min syster ringde dock upp till Levinsgården och sa att jag inte fick hjälpa Mamma på toaletten med motiveringen att Mamma inte är en nudist och att jag inte får se henne naken. Levinsgården tyckte att det var ett bra argument så Mamma fick fortsätta att göra på sig, vilket var fruktansvärt nedbrytande för henne. Minst lika nedbrytande för henne var att hon såg folk och försökte få hjälp, men ingen gjorde något. Mamma var väldigt rädd och ville ofta att jag inte skulle gå. Men om jag berättade vad jag skulle göra och att jag skulle vara tillbaka om någon timme så gick det nästan alltid bra

  Hur förödande instängning och nedbajsning än är för en stroke-drabbad så var det långt mer som förekom på Levinsgården. Här är några exempel:

• Sängliggande mer än 16 timmar/dygn, ibland hela dygnet

• Inlåsning ensam på rummet bakom en ljudisolerad dörr (de kallar det dock inte inlåsning eftersom dörren kan öppnas inifrån – men vem ska öppna den då Mamma är ensam på rummet och fortfarande förlamad?)

• Ingen fysisk aktivitet

• Nerbajsning

• Förstoppning till följd av att hon håller sig så länge hon kan och att hon inte får komma ur sängen eller röra på sig

• Blivit given laktulos, som är gasbildande. Detta trots att hon inte kan röra sig och att laktulos inte ska ges till personer som inte är fysiskt aktiva. Hon hade fruktansvärda smärtor av gaserna. Det går inte ens att beskriva hur hon svettades i plågorna över att inte kunna få ut gaserna.

• Isolering i mörkt rum för att få möjlighet att ”förstå vad som har hänt”, ”reflektera över sin situation”, ”bearbeta intryck”, ”skrika ut sin ångest i ensamhet”, mm

• Jag hittade henne flera gånger ensam i mörkt rum med endast en gravlykta tänd och med mycket märklig musik (mycket obehagligt, som i en rysare).

• Blivit given Imovane

• Blivit given även andra droger såsom Citalopram, Stesolid och Sobril

• Blivit vägrad utevistelse

• Blivit vägrad besök av de som inte godkänts av Levinsgården

• Blivit vägrad att äta måltider eller fika med de hon själv vill, t ex med mig.

• När hon var kräksjuk blev hon lämnad ensam liggande på rygg inlåst på rummet. Jag fick inte komma in till henne. När jag vid ett senare tillfälle lyckades komma in hittade jag henne med spyor över ansiktet och halsen eftersom hon inte kunde vrida sig när hon kräktes.

• Blivit vägrad vård av hennes tänder, vilket gjorde att hon mycket snart fick fruktansvärd tandvärk. Det övergick sedan i tandlossning och inflammation i tandköttet och obeskrivlig smärta. Hon hade enormt svårt att äta, men hon försökte. Om hon inte lyckades äta eller skrek av smärta kom personalen och sa att hon inte var snäll. De drog henne bort från bordet och låste in henne på rummet bakom den ljudisolerade dörren så att hon inte skulle störa dem eller andra, trots att hon grät och skrek av smärta. Trots den fruktansvärda smärtan försökte Mamma ändå äta varje gång. Hon visste straffet.

• Personalens argument till att stänga in henne trots att hon skriker och gråter: ”Hon slutar att skrika bara man väntar”.

   

  Det sjukaste av allt är kanske att Levinsgården kallar detta för deras stroke-rehabiliteringsprogram och att distriktsläkaren kallar det för ”den bästa stroke-rehabilitering Ida kan få i Sverige”. Vem ska man då vända sig till?

  Inget av det här är rehabilitering för en stroke. Jag började också förstå vad de på byn menade och varför de var rädda för repressalier. Flera tyckte att det var bra det jag gjorde och de hoppades att det skulle bli en förändring. Jag hade deras stöd, men de ville inte själva bli inblandade eller att jag skulle nämna deras namn. De sa bland annat ”vi vill kunna bo kvar på byn”, ”då skulle man inte ens våga gå till ICA och handla”, ”då får jag inte vård om jag skulle behöva” eller ”jag har barn i skolan som skulle bli drabbade”.

   

  Lördagen den 8:e september 2012 kom kommunchefen, Anders Andersson, upp till Gäddede för ett möte angående Mammas situation. Några av mina vänner hade kontaktat honom och andra ansvariga i Strömsunds kommun angående vanvården och misshandeln av Mamma. Det var ett fruktansvärt skrämmande och obehagligt möte. Istället för att skydda Mamma för det hon utsattes för blev jag och Mamma utsatta för hot. Han började med att stoppa insynen genom att införa besöksförbud för mig och för de som hade rapporterat om vanvården till honom och till andra inom kommunen. Det fanns även ett par namn med personer på byn med på listan eftersom de hade invänt mot instängning och nedbajsning. De personerna blev rädda och har varken besökt Mamma eller protesterat mer efter detta. De tyckte att det var mycket obehagligt. Förutom besöksförbudet blev jag också hotad ifall något av detta skulle komma ut – dvs om jag skulle prata med media eller med andra personer. Jag fick bara prata med de ansvariga på Levinsgården annars skulle det gå ut över Mamma och hon skulle få ännu sämre behandling (med motivering att det skulle bli ett arbetsmiljöproblem för personalen om det kom ut). Det skulle heller inte gå bra för mig om något kom ut. Kommunchefen nämnde bland annat ett dansevenemang som jag var ansvarig för, Gäddede International Lindy Hop Festival, samt att folk på byn skulle undra vad jag var för typ. Det var inte bara tomma hot. Han agerade också genom email till turistchef och till kommunanställda så att jag skulle få problem.

   

  En dryg vecka senare, den 17 september, var jag på ett möte med distriktsläkaren, Mats Ullén. Där kallade han behandlingen som Mamma får för stroke-rehabilitering!!! Han gick till och med så långt att han hävdade att ”Ida får på Levinsgården den bästa stroke-rehabilitering hon kan få i Sverige” och han var nöjd med hur de utförde rehabiliteringen på Levinsgården.

   

  Det är definitivt ingen stroke-rehabilitering och jag förstår varför folk på byn är rädda att säga något. Men det går inte att blunda för en sådan sak som den här. Det är en människa som är helt beroende av att folk runt henne hjälper henne. Det Mats Ullén och Levinsgården kallar stroke-rehabilitering är definitivt inget som någon annan kallar rehabilitering. Det är definitivt ingen trygghet. Och det är inget annat heller som en stroke-drabbad behöver: träning, uppmuntran, att alltid någon finns till hands, familjens support och uppmuntran, stimulans och aktivitet, en positiv miljö, mm.

  Om en ung frisk människa blev behandlad på det här sättet och det inte var en läkare som ordinerat detta så hade det varit ytterst kriminellt och kallats för tortyr och mordförsök. Vilka förödande effekter har det då inte på en person som redan är sjuk och svag? Är det då inte långt mer allvarligt när övergreppen sker av sjukvården där man utnyttjar sin speciella ställning mot en person som är i ett särskilt utsatt tillstånd och inte kan försvara sig själv eller ens få sin röst hörd? Är det inte försvårande att en läkare ger både ordination och sin välsignelse för dessa övergrepp, vilka sätter den redan skadade personen i ett hjälplöst tillstånd? Vilken rysare!

   

  Det var fruktansvärt att se hur Mamma plågades av deras ”rehabiliteringsmetoder”. Det var rent ut sagt helt sjukt. Jag lovade att jag skulle hjälpa henne så att hon skulle få den vård hon behöver och så att hon skulle kunna vara på ett ställe där de tar hand om henne, lyssnar på henne och där hon kan känna sig trygg. Hon blev mycket glad. Hon kramade om mig och hon grät. Det är självklart att det inte går att lämna någon på det här sättet, utan vård för hennes stroke och med den behandlingen.

   

  Anders Andersson och Levinsgården har fortsatt att sätta sina hot i verket. Mamma har fått mer isolering och mer droger och de har försökt bevisa att hon inte kan kommunicera. Jag har fått besöksförbud vissa tider och jag har blivit falskt anklagad och trakasserad på många olika sätt. Jag är dock hos Mamma så mycket jag kan och jag berättar för henne vad jag gör och att vi ska hjälpa henne. Hon kramar ofta om mig och verkar hoppfull. Men hon är svårt medtagen av den misshandel hon får utstå.

Min Mor kämpar, men hon mår fruktansvärt dåligt av det hon blir utsatt för. Personalen har möjligen blivit bättre på att dölja vad som pågår på Levinsgården. Men övergreppen och vanvården fortsätter som tidigare.

Nyligen var hon åter instängd. Hon fick inte komma upp till middagen och inte heller till kvällsfikat. Hon mår fruktansvärt dåligt av instängning och mörker. Hon försökte komma upp men blev vägrad. Jag fikade med henne på rummet: