Brev från Mandi Gould
28 october 2014
Till den det berör,
Jag skulle vilja ta upp fallet med Ida Johansson, en vän till oss, som utsätts för fysisk, mental och känslomässig misshandel på det vårdhem där hon bor.
Som vän till Ida skriver jag som representant för en grupp internationella advokater som har tillbringat tid med henne och som har sett vad som händer. Vi är objektiva observatörer och anser att det som sker är olagligt och kränker Idas (och de andra boendes) mänskliga rättigheter. Vi söker din hjälp.
Jag har sammanfattat fallet och bifogar ett stödbrev från en vän som senast har umgåtts med Ida.
Ida Johansson är 92 år gammal. Hon drabbades av en stroke i juni 2012. Hennes man och dotter nekade henne rehabilitering efter stroken. Hon flyttades till äldreboendet Levinsgården i Gäddede, den by där hon bodde.
Ida har ännu inte fått någon rehabilitering efter sin stroke. Hon blir regelbundet misshandlad.
Ida, och de andra patienterna, tvingas ligga i sängen större delen av tiden. Deras rum är ljudisolerade och de får ingen fysisk eller mental stimulans. Dörrarna är ibland låsta och det har förekommit fall där boende har hållits fast.
Patienter lämnas att urinera och defekera på sig själva i sängen. De får ofta ingen hjälp trots att de ropar på hjälp och lämnas att ligga i sängen i flera timmar i sträck.
Ida och de andra boende är starkt medicinerade, till den grad att de inte längre är medvetna.
Sedan september 2014 har Ida fått 7,5 mg Imovane dagligen. Imovane (en sömntablett) kan vara mycket beroendeframkallande. Det är också potentiellt dödligt för ett strokeoffer som lider av sömnapné. Idas kommunikation har blivit alltmer obegriplig i takt med att dosen av Imovane som hon ges har ökat.
Ida Johanssons allmänna hälsa upprätthålls inte. Hon har till exempel obehandlade hud- och tånagelinfektioner.
Ida tvingas ligga i sängen hela dagarna och nätterna, vilket orsakar henne fysisk smärta.
Idas munhälsa upprätthålls inte. Hon har tappat tänder, har tandvärk och har nu svårt att äta. Risken att utveckla en infektion som kan vara livshotande för en 92-åring är en risk som måste tas på allvar.
Idas smärta är sådan att hon gråter och skriker.
Patienterna tillbringar större delen av sin tid i sängen. Sängläge är motsatsen till rekommenderad strokerehabilitering. De har ingen fysisk eller mental stimulans; de mörka rummen de vistas i leder till depression och känslor av ensamhet.
Personalen konverserar inte normalt eller socialt med Ida eller någon av de boende. De ignorerar Ida och de andra patienterna. De pratar över dem, som man pratar om ett djur eller ett föremål. Personalen visar ingen respekt för de boende.
Den enda sociala tid som de boende på Levinsgården har är vid måltiderna. Men måltiderna äts under tystnad. Endast en anställd är närvarande och besökare får gå därifrån.
Ida utesluts regelbundet från gudstjänsten på söndagar eftersom personalen definierar hennes entusiastiska sång som "störande".
Ida behandlas som om hon inte har någon mental kapacitet; hennes uttryck för att tycka om eller ogilla, samtycka eller invända, rädsla eller glädje ignoreras.
Det som ett antal personer har sett på Levinsgården bryter mot både svensk och europeisk lag och kränker de boendes grundläggande mänskliga rättigheter.
Ida Johanssons make Gösta är hennes juridiska talesperson, men han kan inte förstå hennes försök att kommunicera med honom, vilket gör henne djupt upprörd. Hennes försämrade kommunikationsförmåga misstas för bristande kognitiva färdigheter.
Ida får stöd av sin son Calle, som har försökt att föra hennes talan sedan hon fick sin stroke. Han har dock blivit utfryst i byn för att han har ifrågasatt rutinerna på vårdhemmet.
Calle har arbetat i två år för att uppmärksamma myndigheterna på sin oro över hur Levinsgården behandlar de boende. Han har ännu inte fått ett tillfredsställande svar på sin oro.
Rapporter har lämnats till berörda lokala myndigheter. Vi har dock upplevt hot och trakasserier från Levinsgården när vi har gjort anmälningar. Vårdhemmet förnekar våra påståenden och säger att de agerar på IVO-rapporter (Inspektionen för vård och omsorg, en del av Socialstyrelsen). Men utan uppföljning, oanmälda besök av inspektörer, ytterligare utredning eller noggrann, fortlöpande tillsyn förblir situationen oförändrad.
Den lokala och kommunala polisen tar inte upp ärendet. Calle och en vän till familjen, Maeve Hunter (som för närvarande bor i Gaddede), har hotats av kommunchefen och trakasserats av lokalbefolkning och personal för att de försökt uppmärksamma myndigheterna på de pågående problemen.
Efter att ha tagit alla vägar vi kan komma på för att förbättra livet för de utsatta äldre på Levinsgården, söker vi nu din hjälp. Om ni kunde se vad som pågår där dagligen skulle ni bli lika förskräckta och upprörda som vi. Ingen skall behöva skyddas av dem som påstår sig ge vård, vare sig de är vårdpersonal, "god man" eller familj.
På vår grupps vägnar, och ännu viktigare, på Ida Johanssons och de andra lidande invånarnas vägnar på Levinsgården, tackar vi dig i förväg för all hjälp och uppmärksamhet du kan ge i den här situationen.
Med vänlig hälsning,
Mandi Gould, medborgare i Kanada
Maeve Hunter, medborgare i Förenade kungariket
Elliott Donnelley, medborgare i Amerikas förenta stater
Lorenz Ilg, medborgare i Schweiz
Buddy Steves, medborgare i Amerikas förenta stater
Chachi Geraldes, medborgare i Kanada